Sthlm Traceur

...kring säkerhet och utveckling inom parkour som dyker upp ganska ofta under parkourträning. Kanske inte så mycket det tidigare (i detta sammanhang jag skriver om nu) då de flesta av oss väljer hinder som sällan kräver mycket eftertanke. Finns eftertanke finns oftast tviviel och finns tvivel så finns risk.

Runt säkerhet kan man prata om Vill, Kan, Borde, och för utveckling och parkourträningen som helhet för den delen så kan man prata om Styrka, Känsla och Anda.

Tänk dig att du står framför ett hinder som du inte är 100% säker på att du klarar men vill ge det en extra tanke för att du känner samtidigt att du är på en nivå så du kan klara det.

Vill - Vill du passera hindret, göra hoppet, eller är det någon annan som vill att du ska göra det? Tränardu för dig själv, eller är det någon som pressar dig? Se till att det är DIN vilja som styr och DINA förutsättningar som ställer kraven.

Kan - Har jag fysisk förmåga att klara det här hindret? Är det en vägg så kommer jag ju helt enkelt inte att komma upp, men är det t.ex. ett längre hopp så bör jag vara väldigt säker på att jag klarar avståndet. Testa på marken bredvid eller stega avståndet och testa samma längd. Kommer du fram? Med eller utan marginal?

Borde - Övriga aspekter. Har du tränat i 1,5 timma och ska göra en 2,5 meters precision mellan två räcken? Sovit eller ätit dåligt så du känner dig seg i kropp eller huvud? Har du ont någonstans? Håller hindret du ska använda? Är det en kritvit vägg som du inte bör smutsa ner? Om du missar/kommer för långt, landar du i en rabatt eller i övrigt har sönder något?

Detta är inget som du tar 20, 10 eller ens 5 min att fundera igenom vid varje hunder, det ska komma automatiskt, en avläsning, utvärdering av dig själv och hindret. Du ska (bör) vara medveten om dina begränsningar och hur din träning kan påverka din miljö och dig själv.

Vidare då till utveckling. Dan Edwardes vid Parkour Generations pratade under en intervju om tre viktiga delar i parkourträningen, han benämnde dem "Strength, Touch and Spirit" här översatta till Styrka, Känsla och Anda.

Styrka - För le parkour krävs, som jag skrev om i ett tidigare inlägg, ett bra mått av styrka. Inte bara för att rent sagt bli starkare, men också för att vår motorik förbättras och vi får svårare att skada oss för att nämna två exempel. Ni kan läsa mer i mitt tidigare inlägg "Parkour och Styrka"

Känsla - Handlar om att känna sina hinder, att känna sin kropp och dess begränsningar. Att kunna avläsa sin mijlö på ett sätt som en icke-traceur inte gör. Balans och tysthetsträning är exempel på när vår känsla sätts på prov och vi har stort fokus på kontroll av den egna kroppen

Anda - Att du tränar för din skull, att du tränar på ett säkert sätt och att du tränar ansvarsfullt. Du klättrar inte upp på folks väggar för att du kan, du jagar inte bort barn som leker vid det hindret du precis vill vara vid. Du tränar med en öppet sinne, en positiv inställning och en vilja att förbättras.

Det om det.

När parkour bara var en lek, en fullkomlig soppa av röresler som vi tränade på utan att riktigt veta att vi tränade så missade vi en väldigt, väldigt viktig aspekt av parkour. En del av det som vi knappt visste existerade, jag återkommer till det.. Visst, vi kallade det träningar men det var inte ofta som det var riktigt ansträngande, eller för den delen utvecklande på ett så bra sätt som det hade kunnat vara.

Nybörjarträningarna startades och med dom kom en del styrketräning, men sällan mer än 10 min i början vilket inte utgjorde mer än en uppvärmning och svettdroppar var sällsynta. Jag säger inte att träningstillfällena inte var tränande på något sätt, eller att de inte var ansträngande alls, för självklart var dom det. Vi körde trots allt mellan 2-6 timmar varje gång och var i konstant, inte alltid snabb, men konstant rörelse under den tiden, undantaget en 45 min matpaus under längre pass.

Det är tråkigt när man tänker tillbaka på det. Att vi inte hade någon som sa till oss: Det här är parkour, det här ska ni tänka på, det här ska ni glömma och det, det och det är viktigast för er utveckling. Fine, pang, kör.

Grejen är att det hade vi och den personen var jag, men jag visste inte hela historien. Jag visste inte bättre. Jag är glad för det jag och de jag tränade med faktiskt har åstadkommit under de åren vi tränat men tänk vilket utveckling vi kunde fått och givit om vi hade lärt oss mer.

Det jag svävar runt med detta är självklart conditioning, alltså fysträning. Kondition och styrka, uthållig som explosiv. Idag har vi ett fantastiskt team i Parkour Akademin och vi tränar hårt, för idag vet vi att parkour utan conditioning är inte parkour. För att vi ska kunna hålla oss på den nivån vi är och samtidigt ta oss högre så måste vi styrketräna.

Träningen ska inte vara enkel. Vi ska komma därifrån slutkörda, uttröttade till en nivå vi aldrig kännt för. Då lär sig kroppen att bygga på sig för att klara det bättre nästa gång. Med styrketräning blir vi inte bara uthålligare för alla de påfrestningar som vi utsätter kroppen för inom parkour, men får motorik förbättras och därigenom reflexer och skadebenägenhet. Ökad motorisk färdighet innebär dels förstås att vi lättare och säkrare gör de rörelser som vi gör, men också att nya rörelsemönster blir lättare att hantera.

Vilken nivå kunde jag legat på idag om jag tränat mer conditioning från början? Ända anledningen till att jag inte sabbat mina knän under dessa år borde vara att jag kom direkt från Norrlandsjägarna och hade därigenom en bra grundfysik som jag kände att det skulle bli svårt att förbättra. Idag ser jag inte det som något problem. Jag har blivit starkare och det känns i allt jag gör. Säkrare rörelser, längre hopp och högre väggar blir lättare och lättare.

Målet efter varje träning bör inte vara att klara det där grymma hoppet, det är oviktigt om det kortare inte sitter perfekt 100 av 100 gånger när du är trött och frusen. Det ska vara att imorgon ska jag vara starkare än idag.

Är det någon som minns (eller över huvud taget vet) hur parkouren såg ut i Stockholm för 3 år sedan? Jag ska berätta.
Le Parkour var en lek, en skoj grej som en handfull människor gjorde varje söndag klockan 12. Vi möttes vid Björns trädgård vid Medborgarplatsen.

"Träningen" gick kort och gott ut på att vi hoppade omkring, lekte mest och testade våra gränser på gott och ont, utan större respekt för vad vi gjorde eller vilken innebörd det skulle ha på får fortsatta träning (för de av oss som fortsatte träna). Det var ren imitationsinlärning, man såg vad någon annan gjorde, tyckte att det såg bra ut, försökte göra likadant och efter ett antal försök, ibland fler och ibland färre eller inga så lyckades man. Sammanlagt kunde hela träningen hålla på i tre, fyra, fem eller sex timmar. Då kan man ju fråga sig hur mycket tid vi faktiskt ägnade åt kvalitativ träning?

Vi rörde oss runt till kanske 3-4 olika platser på söder varvid vi avslutade dagen och alla gick åt varsit håll, återslöt sig till den vanliga folkströmmen och tänkte på annat under resten av dagen, helt ovetande om vilken frihet vi kunde känna genom att stanna kvar i känslan, i tänket som var och är parkour.

Senare tröttnade vi på att bara vara på dessa tre platser och aldrig göra något nytt så då tog jag och två genom parkouren nyfunna vänner,  Fredrik och Kira initiativet att gå ut i stan och söka oss till nya platser, nya utmaningar och möjligheter att träna.

Efter ett år av aktiv träning, utforskande av staden och studier i vad le parkour faktiskt innebar så tog vi ännu ett initiativ. Vi ville inte att nybörjare skulle starta som vi gjorde, genom att försöka och misslyckas på eget bevåg. Så vi startade nybörjarträningar. Vi var långt ifrån fullärda men vi hade erfarenheter värda att dela med oss av.

Sedan den tiden har parkouren blivit större och större, till den nivån när vi kan träna på stan utan att folk kollar snett på oss och undrar varför vi inte tar trappan istället? Jag har själv och tillsammans med andra medverkat i radio, TV och tidningar, på festivaler som Hultsfred, URIX, Ung08, UngKulturDagarna och på konferenser och konvent, men detta enda syfte: Att berätta om Le Parkour, att ge Sverige en insikt om vad vi gör, varför vi gör det för att klara ut alla frågetecken, misstankar och tvivel.

Nu är det 2008 och det var över två år sedan vi startade våra första träningar. Idag driver jag tillsammans med ett gäng av de bästa, roligaste, mest inspirerande människorna som jag känner den vi kommit att kalla Parkour Akademin Stockholm. En grupp traceurer som ägnar tid och energi till att lära ut Le Parkour för det som det är, för att ge allmänheten en bild som är verklig och visar vilken bra grej vi håller på med och hur mycket det kan gagna andra.

Tyvärr finns det fortfarande en syn hos vissa om att Le Parkour skulle innefatta akrobatik som volter, handstående och annat som oftare återfinnes i en akrobatik/gymnastikhall. Free running är ett begrepp som ofta används synonymt. I början var det så, det var bara olika namn på samm diciplin för att göra parkour mer mottagligt för den enorma engelskspråkiga massan. Men skillnader har uppkommit och free running fick en mer estetiskt, show-aktig stil medans Le Parkour höll kvar på det effektiva och användbara. Ingen av vägarna är rätt eller fel, men man bör veta vilken man ägnar sig åt. Blanda ihop dem kan bli förvirrande. Något av det värsta jag sett är när nybörjare inte vågar göra något på träningen för att de inte klarar att göra bakåtvolter. Detta händer inte inom Le Parkour.

Vi tränar för att detta ska bli öppet och tillgängligt för alla. För Le Parkour är inte (som det ibland framkommer som) en revolt mot samhället, det är inte ett gäng ungdomar som kollat för mycket på jackas, ett gäng skejtare som tappat bort sina brädor eller adrenalinstinna galningar som letar efter nya hustak att hoppa på. Nej, nej, nej och nej.

Traceur är ingen gradering eller nivå som måste uppnås, men jag kan inte säga att vem som helst som testat parkour kan kalla sig traceur. En traceur för mig är mycket mer än så, någon som är starkt i kropp och sinne. Någon som känner sig villig att försöka tänja på sina gränser för att utvecklas.

Jag vill att en aktiv utövare av le parkour ska kunna ta hand om sig själv. Inte bara kunna ta sig fram i sin omgivning och bemästra sin kropp och omgivning på en nivå som många inte tänker sig möjlig, utan också veta hur man tar hand om sin kropp och själ, som att stretcha för att behålla och öka sin rörlighet, springa för att bli snabb och träna för att bli stark. Träna tekniker tills misstag blir omöjliga och viktigast av allt; känner att man gör det man tycker om!

Detta är Le Parkour.

Ok, ok, ok... Jag medger att det är höst, men i mitt huvud är det sommar ett tag till, speciellt när man fortfarande kan sitta ute i t-shirt. Det är inte jag på bilden btw men jag tog den igår utanför skolan. Vintern har iaf ingen brådska, tur det.

Jag har funderat en del på sistone, speciellt under min senaste promenad i stan, den dagen bilden togs faktiskt.
Folk har en massa beteenden som jag inte riktigt förstår, eller gillar för den delen. Här om dagen åkte jag t-bana, stod i gången vid dörrarna. Mitt emot mig håller två småtjejer på och leker och klättrar i alla stänger man ska hålla sig i och har jättekul. Det bästa var att deras mamma såg ut att älska det och uppmuntrade dom för fullt. Poäng till henne! Bredvid satt en dam som såg ut som hon skulle lacka ur vilken sekund som helst. Jag hoppades verkligen att hon skulle kläcka ur sig att "tunnelbanan minsann inte är någon lekplats" så jag hade fått säga att jo, det är den visst :P

En annan sak. Folk som har kul och skrattar hejdlöst åt saker, oftast fjortisar förstås men många andra också. Dom kollar folk snett på som om dom hade gjort världens konstigaste sak. Folk borde inte vara så känsliga. Låt andra ha kul och var glad för dom eller sköt er själva.

Jag stör mig lite på att varje gång står där ett gäng kids och röker. Fan, dom flesta ser inte ens ut som att dom får ha lagligt sex än. Det är för tidigt alltså.. helst att dom inte börjar alls förstås.

Jag märker att jag ser med en viss beundran på gamla människor, eller ja iaf dom som besvarar ett leende med ett leende. Inte för åldern i sig, att dom skulle behöva min åsikt på något sätt, utan för det att det finns så mycket skit i världen man kan dö av, bli handikappad av osv. och det är häftigt att se dom som varit med om så mycket och fortarande går stadigt på båda benen.

Jag hade en massa tankar i huvudet under den promenaden, och mådde allmänt bra, mycket pga vädret. Så jag avslutade promenaden med att åka 4an hela vägen tillbaka till skolan, mest för att njuta av utsikten från västerbron. Det är alltid skönt att inse hur mycket jag älskar min stad. Min oändliga lekplats.

Jag träffade nyligen på en artikel i (alltid lika trovärdiga) aftonbladet om en kille som ramlade ner från ett tak när han "körde parkour" på taket. Bara tur att han klarade sig bra som han gjorde. Krya på dig kompis!

Det tråkiga med det här (förutom olyckan i sig förstås) är att det är precis sånt här som leder till att folk ser saker som självklara utan att verkligen veta, för att nån reporter skriver det dom tycker låter bäst i tidningen och folk bara sväljer det utan minsta kritik. Men sanningen är att en traceur skulle inte vara där uppe, hon/han skulle använda hinder som var lagligt tillgängliga och inte riskera mer än nödvändigt för att träna sig själv. Nu låter jag säkert gnällig, det är självklart inte meningen men sanningen är att parkour inte handlar om att klättra upp på tak.

Sen blir det ju inte bättre när aftonbladets reporter skriver: "Hindren kan vara hustak, stegar och broar". Snälla, försök ta reda på lite fakta innan ni skriver saker som läses av allmänheten. Kom igen nu...

Nej nu har jag gnällt klart, ska skriva om lite funderingar jag haft på sista tiden. Får bli ett eget inlägg tror jag.

Jag har inte skrivit om parkour på evigheter så det kändes som det var dags.

I måndags så testade vi ett sätt att träna som vi inte kört tidigare med Parkour Akademin. Vi försökte testa en gång tidigare förra sommaren men med tre deltagare blev det inte mycket att heja för. I måndags däremot hade vi 19 pers vilket gjorde det hela till en grymt häftig grej.

För er som är oinsatta så innebär den här typen av träning att hela gruppen rör sig samlat, oftast på ett led och följer en förutbestämd eller improviserad rutt utan avbrott. Fokus ligger på balans och precision, gaska lite explosivitet då det lätt kan bli på bekostnad av kontroll. Alla rörelser utförs med fullständig kontroll och i tystnad. Tysta fotsteg, inget prat. Träningen utförs under mörker för att minimera olika störande moment som andra människor, trafik och för att ge en mer avslappnad stämning som mörkret kan ge. Alla är vitklädda för att vara så synliga som möjligt, både för biltrafik men också för fotgängare som då lättare inser att det är något uppstyrt och seriöst som händer.

Träningen i sig gick jättebra för att vara första gången även om det självklart fanns förbättringar att göra. Det som kunde förbättrats mest var nog gruppindelningen, som var inexistent i det här fallet. Alla rörde sig i en grupp, vilket iofs såg väldigt bra ut men försvårade kommunikation rörande t.ex. vilken väg som skulle följas förbi ett visst hinder.

Tyvärr har jag inga bilder av den enkla anledningen att jag ledde hela grejen och hade inte riktigt tid att gå åt sidan och fota. Vi måste fota/filma en sån här träning senare för det såg verkligen riktigt läckert ut. Tills dess får ni nöja er med originalet från Lisses. David Belle leder förstås träningen och det går att känna igen flera av traceurerna om man tittar noga.

Det mesta är lite uppåt och nedåt just nu, men för tillfället ganska nedåt. Då börjar jag fundera, vi tänker oss ett läge som det här.

Säg att du har avslutat en relation, lång och betydelsefull. Men av någon dum anledning som verkade självklar då så tog den slut (för let's face it, hur många relationer tar egentligen slut av en bra anledning). Känslor kommer ivägen för reson och man hamnar i dödläge, ända tills den ena säger stopp.

Tankarna hoppar mellan halvfart och högvarv på bekostnad av logik och reson, svåra beslut fattas för snabbt för båda parter och konsekvenser ligger bortom den smala världsbild som skapas. Att flytta tar en dag, men att bygga upp en kontakt, en relation, tar mycket längre tid och en energi som inte kan jämföras med något flyttlass.

Känner du att du har tid, energi och lust att återigen försöka bygga upp de känslor, den trygghet och den närheten som du en gång kände? Vill du verkligen riskera att åka tillbaka ner i den gropen så en människa kom och drog upp dig ur? Eller känner du att en lösning som ligger närmare de känslor som ligger djupast kan vara det bättre valet? Vad är bäst att kämpa för? Du ser hinder, de är maskerade tvivel, osäkerheter i ditt huvud. Men du ser också möjligheter, något som drar mot tankar av trygghet och bra minnen. Hinder kan passeras, misstag kan rättas till.

 Kvar blir bara tre ord som jag aldrig kommer kunna tröttna på att säga till mig själv: Jag vet inte.

Ja, jag drog som sagt ut på min promenad, helt underbart btw. Sen blev jag hungrig, sådär gigantiskt hungrig som man kan bli för att man har varit hungrig i timmar utan att tänka på det.

Så, eftersom jag kände mig allmänt kass fortfarande och nu också jättehungrig drog jag till min lokala Mongolian Barbecue. 14 bitar sushi i två omgångar, ett berg med thaikäk, en laddning glass och fruktsallad och en halv fanta (?) senare kom jag ut. Kalaset gick på ynka 85 kr. Så värt :D

Stoppad som en kudde tog jag mig till slussen och lunchade (inte jag dvs, men han) med en arkitekt som hade en hel del intressant att berätta om slussen och dess framtid. För er oinasatta så kommer slussen (sthlms parkour-paradis mitt i stan) efter en väldig massa års trogen tjänst att rivas och byggas om, en process som var tänkt att  påbörjas runt 2010, men troligen inte börjar före 2018 när citybanan ska stå färdig.

Tragiskt att riva något som är så perfekt för oss även om vi vet att det behövs. Jag vet att jag är dum i huvudet, men jag älskar verkligen den miljön. Skrovliga betongväggar, rostiga armeringsjärn som sticker ut överallt, flagnad färg, halvrostade ståldörrar som leder till platser där ingen varit på ett 20-tal år, utnötta gamla räcken... Alla dom saker som är så grymt bra att använda för oss. Där vi kan träna ostört, där vi inte behöver oroa oss för att skita ner. Vi behöver inte ens oroa oss för att något går sönder då allting som kunde gått sönder har gjort det för minst 10 år sedan.

En annan skön sak är att det är i den här typen av miljön som parkouren utvecklades (efter Vietnam då) för första början. Ett betongghetto där ingen störde eller stördes. Allt var öppet, fritt.

Aja, får hoppas att lagom till att slussen rivs så har Parkour Akademin vuxit tillräckligt mycket så vi kan fixa en parkourpark eller två, för att kompensera lite iaf. Men med lite tur så blir inte slussen vit och ömtålig som så mycket annat nybyggt (som vi därför inte kan träna på). Den kanske blir ett paradis som inte håller på att falla ihop? Vi får se...

En tre timmars föreläsning tog 55 min så jag fick lite tid över. Tid jag ska använda till en lugn promenad i stan för att samla tankarna lite. Visst är det intressant hur allt kan förändras inom så kort tid?

Jag kanske skriver mer senare, nu ska jag till stan...