Säg att du har avslutat en relation, lång och betydelsefull. Men av någon dum anledning som verkade självklar då så tog den slut (för let's face it, hur många relationer tar egentligen slut av en bra anledning). Känslor kommer ivägen för reson och man hamnar i dödläge, ända tills den ena säger stopp.
Tankarna hoppar mellan halvfart och högvarv på bekostnad av logik och reson, svåra beslut fattas för snabbt för båda parter och konsekvenser ligger bortom den smala världsbild som skapas. Att flytta tar en dag, men att bygga upp en kontakt, en relation, tar mycket längre tid och en energi som inte kan jämföras med något flyttlass.
Känner du att du har tid, energi och lust att återigen försöka bygga upp de känslor, den trygghet och den närheten som du en gång kände? Vill du verkligen riskera att åka tillbaka ner i den gropen så en människa kom och drog upp dig ur? Eller känner du att en lösning som ligger närmare de känslor som ligger djupast kan vara det bättre valet? Vad är bäst att kämpa för? Du ser hinder, de är maskerade tvivel, osäkerheter i ditt huvud. Men du ser också möjligheter, något som drar mot tankar av trygghet och bra minnen. Hinder kan passeras, misstag kan rättas till.
Kvar blir bara tre ord som jag aldrig kommer kunna tröttna på att säga till mig själv: Jag vet inte.
2