Att flytta tar en dag...
Säg att du har avslutat en relation, lång och betydelsefull. Men av någon dum anledning som verkade självklar då så tog den slut (för let's face it, hur många relationer tar egentligen slut av en bra anledning). Känslor kommer ivägen för reson och man hamnar i dödläge, ända tills den ena säger stopp.
Tankarna hoppar mellan halvfart och högvarv på bekostnad av logik och reson, svåra beslut fattas för snabbt för båda parter och konsekvenser ligger bortom den smala världsbild som skapas. Att flytta tar en dag, men att bygga upp en kontakt, en relation, tar mycket längre tid och en energi som inte kan jämföras med något flyttlass.
Känner du att du har tid, energi och lust att återigen försöka bygga upp de känslor, den trygghet och den närheten som du en gång kände? Vill du verkligen riskera att åka tillbaka ner i den gropen så en människa kom och drog upp dig ur? Eller känner du att en lösning som ligger närmare de känslor som ligger djupast kan vara det bättre valet? Vad är bäst att kämpa för? Du ser hinder, de är maskerade tvivel, osäkerheter i ditt huvud. Men du ser också möjligheter, något som drar mot tankar av trygghet och bra minnen. Hinder kan passeras, misstag kan rättas till.
Kvar blir bara tre ord som jag aldrig kommer kunna tröttna på att säga till mig själv: Jag vet inte.
Kort tanke om en tid av förnekelse
Visst kan man lära sig av sina misstag, men det innebär att det misstaget måste ha inträffat först. Varför är man så blind för det som inte inträffat? Borde man inte kunna förutse, skapa sig ett facit innan misstaget sker?
Jag tror inte på ödet, jag tror på människans förmåga att fatta beslut. Men människans förmåga att fatta rätt beslut, där har vi en del kvar att lära...
TANKE - Speciella chanser och misslyckanden
Ibland känner man sig dålig, som att man helt enkelt misslyckats med något. Timingen passar perfekt i på ett sätt där att man är på fel plats vid helt fel tillfälle.
Ibland har man helt enkelt gjort en missbedömning och inte insett vilken skada det gjort. Tankarna hoppar omkring och man känner sig tankspridd och samtidigt besviken.
Det finns speciella tillfällen när man har en chans att göra något bra för någon. Något som inte händer så ofta som man har kunnat göra något åt. Som att lämna tillbaka någons upphittade plånbok eller mobil eller väcka sin flickvän från en mardröm. När sådana chanser kommer och inget står i vägen, är man inte korkad som inte tar dom?
Även om jag självklart svarar ja så är inte alltid chansen given, synlig eller uppenbar. Det är då misslyckandet (som i vissa fall kan glömmas bort direkt, andra inte) kan sitta kvar, vetskapen om hur nära man var att kunna göra något bra.
TANKE - Mitt solsken
Det finns vissa personer som skiner. Inte bara pga ett väldigt attraktivt yttre eller en synlig lycka. De utstrålar en sorts glädje som absorberas av alla omkring dom.
Har du någonsin gått bredvid en sån person så vet du vad jag menar. Man känner sig glad, stark och upprymd för att man närmast till källan.
Men även en sådan person kan mörkna, även om hon fortfarande skiner lika vackert så har hon blivit svagare, strålarna når varken lika starkt eller långt.
Men snart kommer hon tillbaka för att skina på nytt och hon kommer skina starkare än förr. Hon är mitt solsken. Bara mitt och jag kommer vara närmast. Den första att värma mig i hennes ljus.
Bli frisk snart mitt hjärta.
TANKE - Fördomar och snabba antaganden
En till sak om fördomar. Jag testade Alla Olika alla Likas fördomstest. Jag fick 2 rätt (?) av 10. Gör det mig fördomsfri eller...? Jag tror inte det, men det känns inte som att det var meningen att man skulle ha så mycket fel. Ska man koppla en asiat till kampsport bara för att han är mitt i en spark? Ja, det är klart. Eller? Personligen ser jag hellre till personen än det personen gör i ögonblicket.
Som en som ibland är kass på att uttrycka mig så blir jag inte helt sällan missförstådd, även om det har hänt betydligt mer sällan de närmaste åren. Något jag därför är livrädd för är snabba antaganden. Någon kanske utgår från att jag är en taskig person bara för att jag är rakad och vältränad.
Sen har vi ju snabba antaganden (som inte helt sällan kan verka som) som att någon kanske får för sig att jag menar något jag inte alls menar. Det har hänt förr.
Så ni som känner mig, försök att inte anta saker bara för att det verkar så. Fråga mig istället.
(Och för att vara på den säkra sidan, detta inlägg är INTE en pik eller vinklat till någon)
TANKE - 22 timmar och 19 min
Visst känns det bra att längta, det vet alla som varit med om en julafton eller födelsedag, men det bästa är att faktiskt vara där, framme vid målet, med armarna om henne. Den bästa känslan i världen.
22 timmar och 16 minuter... Jag kan inte vänta...
TANKE - Jag är...?
Jag är emot att sätta människor i fack, men jag började leka med tanken om var jag skulle placera mig själv. Folk är så bra på att placera in sig i fack att de glömmer allt utanför den gruppen. Människan visar igen att hon är ett flockdjur.
Mina vänner är alltfrån rikemansfolk till punkare och jag känner mig lika hemma i hela spektrat. Så vad är då jag?
-----------------------------
Det jag kom fram till var ganska enkelt. Jag kan dra på fest i Djursholm med aldrig sinande rikemanshumor för att sedan åka direkt till stan och sätta mig och drägga i en trappa med människor jag aldrig träffat förr. Det spelar ingen roll.
Det som är jag hittar ni på ett hustak på söder med blick över stan.
TANKE - Väntan
En upplevelse som inte kan beskrivas, bara behandlas. Om och om igen. Man har all tid i världen samtidigt som man känner hur tiden sakta tickar mot sitt slut.
Så vad gör man om man vill ha svaren som man inte har? Man väntar, stilla och ovetandes med inget utom en stilla önskan att allt ska gå som man vill.
