Träning med Yamakasi
För er oinsatta så tänkte jag börja med lite bakgrund. Yamakasi är den grupp traceurer som började träna Le Parkour när det hela började i Lisses, de var då 9 st varav två av dem var David Belle och Sebastien Foucan. Dock senare så kände David och Seb att det ville gå sina egna vägar och kvar blev de sju stycken i Yamakasi.
Charles Perrière och Malik Diouf är två av dessa som tack vare en duktig och driven traceur vid namn Jonas och hans mor blev hitbjudna för att träna en mindre grupp i ca 4 dagar. Träningen pågick 20-23 Juni 2009.
Dag 1
Första dagen började lite hackigt men intressant. Jag måste erkänna att jag hade mina tvivel på att Yamakasi skulle dyka upp i Stockholm bara sådär, med tanke på hur litet Sverige är i världen ur en parkoursynpunkt. Dock försvann mina tvivel sekunden jag kom dit då jag ser Charles och Malik, både för mig välkända ansikten gå igenom rolls med eller utan hopp med ett litet gäng i en lekpark nära Norsborgs t-bana.
Efter ett bra tags rullande och hoppande så rörde vi oss vidare. Resten av dagen spenderades mest med att reka omkring i området samt en tur in till stan. Charles och Malik spenderade mest tid med att observera under den tiden och ingen större tid lades på träning.
Lärdom: Obeservera - Behandla - Agera
Dag 2
Under andra dagen började vi med ett teknikpass följt av fys. Teknikpasset delades upp i två grupper som kördes av Malik och Charles resp. Maliks del bestod av ett L-format räcke på en låg mur. Han visade en slinga över och genom räcket och ökade komplexiteten vartefter vi tränade. I slutet hade vi en kort men teknisk slinga som efter ett antal repetitioner inte bara gick fort utan även lättare. Att glida igenom hela slingan blev roligare och roligare och till slut så drog man igenom den bara för känslan av hastigheten genom ett stort antal rörelsemoment. En grymt härlig känsla.
Vi gick vidare till tictac - saut de bras från höger och vänster för att sedan blanda in lite fler hinderpassager i en kort men relativt krävande slinga.
Det efterlängtade (?) regnet kom och vi gick till Hallunda c och körde fys bestående av ett antal sorters armhävningar, benböjar, upphopp och ett antal hundra crunches. Jag vinglade till slut tillbaka till t-banan med lår av betong och avlutade dagen lagom utpumpad i mitt badkar.
Lärdom: Repetition är kunskapens moder
Dag 3
En mer teknisk dag än den föregående. Vi inledde med en slinga på en liten lekplats, mest hopp och landningar på olika saker och en effektiv start. Efter detta tog vi oss till en innegård med många låga murar och lade mycket tid på armgång, precisioner, catleaps och långa hopp + slapout. Allting gjordes som vanligt i slingor, en efter en eller i ström. Vid det här laget (dvs efter två dagars träning) vad händerna ganska lagom möra men efter det här passet hade vi samtliga 1-5 upprivna blåsor per hand. Inte kompis. Men vi fortsatte adrenalinstinna som vi var och fick mycket bra träning gjord. Vi lärde oss speciellt hur mycket stryk händerna tar när man verkligen tränar. (Nämnas bör att vi kände på våra tränares händer, det kändes mer som nylon än hud)
Vi rörde oss vidare till en närliggnade park och körde benfys i form av hopp på ett ben och jämfotahopp upp för en liten läktare vilket varvades med armhävningar i ett antal varv. Sedan drillades hopp i olika varianter över ett lägre räcke. Snurrar lades till i en rölsesekvens och passet avslutades med quadrupedie (rörelse på alla fyra) längs räcket.
Efter ett antal foton med olika mer eller mindre tveksamma hopp och poser kallade vi det en dag och tog oss hemåt i väntan på den fasansfulla träningsvärken i låren som tveklöst skulle dyka upp kommande morgon.
Lärdom: Hård träning är bra träning
Dag 4
Sista dagen började tidigare än de andra dagarna då vi skulle hinna med att träna innan Charles och Malik skulle behöva röra sig mot Arlanda. Den här dagen blev en repetition av allt vi tränat på under tidigare dagar. Under delvis ledning av mig och delvis av Yamakasi körde vi igenom alla de moment som tränats. Vi avslutade passet med att jobba ur lårmusklerna i kombination med pushups och crunches i ett antal varv.
Nöjda och glada från både vår och deras sida avslutade vi fyra grymt bra (för att inte nämna varma och soliga) dagar med en massa foton på allt och alla, autografer, frågor till Yamakasi och slutsnack innan vi slutligen runt 1730 lämnade av grabbarna vid flygbussarna på Cityterminalen.
Lärdom: Vikten av att känna sina gränser när man är pigg likväl som när man är trött.
Slutliga tankar
Jag har länge funderat på hur det skulle vara att träna med och framför allt tränas av killarna som ägnat mer tid än någon annan till parkour under de senaste 20 åren av sina liv. Det jag blev mest glad över hur mycket deras tankegångar, träningsmetoder och inställning till träningen sammanstrålade med mina.
Det bästa med det hela var förstås att veta att de som tränar oss ligger på den absoluta toppen när det kommer till le parkour, både i utövande och instruktion. De hade de perfekta tipsen, möjlighet att visa perfekt och tydligt kombinerat med en inställning som bidrar till utveckling. De behövde sällan ens säga något för att vi skulle förstå vad vi skulle förändra i rörelserna.
Ännu en sak jag lärt mig är hur mycket händerna slits när man tränar på denna nivå. Men om händerna in slits så kommer de inte heller bli starkare till den nivån när de blir tillräckligt tåliga för att jag ska kunna träna oftare och oftare. Som det är nu lär jag behöva någon vecka innan händerna läkt ihop tillräckligt. Men det var såå värt det.
Avslutningsvis kan jag säga att de här tre dagarna har varit den bästa träningen någonsin. Jag har haft träningsvärk i hela kroppen under dessa dagar, i skrivande stund har jag fortfarande värkande lår, bröst, axlar och triceps. Jag får bara hoppas att vi har möjlighet att åka dit och träna med dom snart, annars får vi väl bjuda hit dom igen framöver. För nu så har jag flera nya tankar att använda på våra kommande träningar här i Stockholm. Ses där ute!
Charles Perrière och Malik Diouf är två av dessa som tack vare en duktig och driven traceur vid namn Jonas och hans mor blev hitbjudna för att träna en mindre grupp i ca 4 dagar. Träningen pågick 20-23 Juni 2009.
Dag 1
Första dagen började lite hackigt men intressant. Jag måste erkänna att jag hade mina tvivel på att Yamakasi skulle dyka upp i Stockholm bara sådär, med tanke på hur litet Sverige är i världen ur en parkoursynpunkt. Dock försvann mina tvivel sekunden jag kom dit då jag ser Charles och Malik, både för mig välkända ansikten gå igenom rolls med eller utan hopp med ett litet gäng i en lekpark nära Norsborgs t-bana.
Efter ett bra tags rullande och hoppande så rörde vi oss vidare. Resten av dagen spenderades mest med att reka omkring i området samt en tur in till stan. Charles och Malik spenderade mest tid med att observera under den tiden och ingen större tid lades på träning.
Lärdom: Obeservera - Behandla - Agera
Dag 2
Under andra dagen började vi med ett teknikpass följt av fys. Teknikpasset delades upp i två grupper som kördes av Malik och Charles resp. Maliks del bestod av ett L-format räcke på en låg mur. Han visade en slinga över och genom räcket och ökade komplexiteten vartefter vi tränade. I slutet hade vi en kort men teknisk slinga som efter ett antal repetitioner inte bara gick fort utan även lättare. Att glida igenom hela slingan blev roligare och roligare och till slut så drog man igenom den bara för känslan av hastigheten genom ett stort antal rörelsemoment. En grymt härlig känsla.
Vi gick vidare till tictac - saut de bras från höger och vänster för att sedan blanda in lite fler hinderpassager i en kort men relativt krävande slinga.
Det efterlängtade (?) regnet kom och vi gick till Hallunda c och körde fys bestående av ett antal sorters armhävningar, benböjar, upphopp och ett antal hundra crunches. Jag vinglade till slut tillbaka till t-banan med lår av betong och avlutade dagen lagom utpumpad i mitt badkar.
Lärdom: Repetition är kunskapens moder
Dag 3
En mer teknisk dag än den föregående. Vi inledde med en slinga på en liten lekplats, mest hopp och landningar på olika saker och en effektiv start. Efter detta tog vi oss till en innegård med många låga murar och lade mycket tid på armgång, precisioner, catleaps och långa hopp + slapout. Allting gjordes som vanligt i slingor, en efter en eller i ström. Vid det här laget (dvs efter två dagars träning) vad händerna ganska lagom möra men efter det här passet hade vi samtliga 1-5 upprivna blåsor per hand. Inte kompis. Men vi fortsatte adrenalinstinna som vi var och fick mycket bra träning gjord. Vi lärde oss speciellt hur mycket stryk händerna tar när man verkligen tränar. (Nämnas bör att vi kände på våra tränares händer, det kändes mer som nylon än hud)
Vi rörde oss vidare till en närliggnade park och körde benfys i form av hopp på ett ben och jämfotahopp upp för en liten läktare vilket varvades med armhävningar i ett antal varv. Sedan drillades hopp i olika varianter över ett lägre räcke. Snurrar lades till i en rölsesekvens och passet avslutades med quadrupedie (rörelse på alla fyra) längs räcket.
Efter ett antal foton med olika mer eller mindre tveksamma hopp och poser kallade vi det en dag och tog oss hemåt i väntan på den fasansfulla träningsvärken i låren som tveklöst skulle dyka upp kommande morgon.
Lärdom: Hård träning är bra träning
Dag 4
Sista dagen började tidigare än de andra dagarna då vi skulle hinna med att träna innan Charles och Malik skulle behöva röra sig mot Arlanda. Den här dagen blev en repetition av allt vi tränat på under tidigare dagar. Under delvis ledning av mig och delvis av Yamakasi körde vi igenom alla de moment som tränats. Vi avslutade passet med att jobba ur lårmusklerna i kombination med pushups och crunches i ett antal varv.
Nöjda och glada från både vår och deras sida avslutade vi fyra grymt bra (för att inte nämna varma och soliga) dagar med en massa foton på allt och alla, autografer, frågor till Yamakasi och slutsnack innan vi slutligen runt 1730 lämnade av grabbarna vid flygbussarna på Cityterminalen.
Lärdom: Vikten av att känna sina gränser när man är pigg likväl som när man är trött.
Slutliga tankar
Jag har länge funderat på hur det skulle vara att träna med och framför allt tränas av killarna som ägnat mer tid än någon annan till parkour under de senaste 20 åren av sina liv. Det jag blev mest glad över hur mycket deras tankegångar, träningsmetoder och inställning till träningen sammanstrålade med mina.
Det bästa med det hela var förstås att veta att de som tränar oss ligger på den absoluta toppen när det kommer till le parkour, både i utövande och instruktion. De hade de perfekta tipsen, möjlighet att visa perfekt och tydligt kombinerat med en inställning som bidrar till utveckling. De behövde sällan ens säga något för att vi skulle förstå vad vi skulle förändra i rörelserna.
Ännu en sak jag lärt mig är hur mycket händerna slits när man tränar på denna nivå. Men om händerna in slits så kommer de inte heller bli starkare till den nivån när de blir tillräckligt tåliga för att jag ska kunna träna oftare och oftare. Som det är nu lär jag behöva någon vecka innan händerna läkt ihop tillräckligt. Men det var såå värt det.
Avslutningsvis kan jag säga att de här tre dagarna har varit den bästa träningen någonsin. Jag har haft träningsvärk i hela kroppen under dessa dagar, i skrivande stund har jag fortfarande värkande lår, bröst, axlar och triceps. Jag får bara hoppas att vi har möjlighet att åka dit och träna med dom snart, annars får vi väl bjuda hit dom igen framöver. För nu så har jag flera nya tankar att använda på våra kommande träningar här i Stockholm. Ses där ute!
Utsikt ger insikt
Det här inlägget handlar mindre om Le parkour genom min ögon och mer om mig. Liksom många vet så är den här bloggen till för att sprida tankar och reflektioner om Le parkour, men det den också är till för är att jag ska få skriva av mig samt att mina vänner och familj ska få veta vad som rör sig i mitt huvud (förutom kvinnor, eld och parkour... men så värst mycket mer är det inte iofs...)
Följande bilder är tagna av en fotograf vid namn Maja Brand och det hon lyckades göra med de här bilderna var att till stort sett summera en stor del av min personlighet. Ni kan hitta fler riktigt läckra foton på hennes sida, http://www.majabrand.se/
Bilden säger sig själv, Le Parkour. Den rörelsekonst som jag spenderar. har spenderat och kommer spendera så otroligt mycket tid på att lära mig. Självklart är fotot taget under slussen, den plats som varit min inkörsport i Le parkour, den plats där jag tränat i snart 4 år utan att någonsin tröttna på den.
En plats att sitta och titta ut på allt som rör sig utomkring en. När det blivit en så befäst vana att allt omkring en rör sig långsammare är det en perfekt konstrast att sätta sig och observera hur resten av världen rör sig. Precis som att vi traceurer har ett flow, en ständig rörelse genom vår omgivning har vårt samhälle ett eget flow. Från denna plats kan jag se bilar, tåg, båtar, fåglar, människor och alla i rörelse. Någon ska på café, någon på date och en tredje till jobbet. Det gemensamma är att de alla rör sig och tillsammans skapar de ett flöde, en konstant rörelse utan mönster eller regler. Ett gemensamt flöde.
Till slut har vi min ring, en ring har burit om halsen så länge jag kan minnas. Ganska nyligen har den här sortens halsband visst blivit någon sorts modegrej, men man ska väl inte klaga. Ringen köpte jag av en smed för länge sedan, på Skansen om jag inte minns fel. Kedjan, som jag fick en gång av min mamma hade tidigare ett lejon (min stjärnbild) hängande på sig. Ringen har haft sällskap av andra ringar vid tillfälle men den har alltid funnits kvar, den enda som fortfarande behövs. Den är en påminnelse om den styrka som jag och alla andra behöver, både den vi behöver för rörelse och den vi behöver för vår vilja och våra åsikter.
Jag kan inte riktigt förklara vad som var meningen med det här inlägget, det kändes mest som att jag behövde skriva av mig lite. Om ni läste så här långt, så tack för tålamodet.
Följande bilder är tagna av en fotograf vid namn Maja Brand och det hon lyckades göra med de här bilderna var att till stort sett summera en stor del av min personlighet. Ni kan hitta fler riktigt läckra foton på hennes sida, http://www.majabrand.se/
Bilden säger sig själv, Le Parkour. Den rörelsekonst som jag spenderar. har spenderat och kommer spendera så otroligt mycket tid på att lära mig. Självklart är fotot taget under slussen, den plats som varit min inkörsport i Le parkour, den plats där jag tränat i snart 4 år utan att någonsin tröttna på den.
En plats att sitta och titta ut på allt som rör sig utomkring en. När det blivit en så befäst vana att allt omkring en rör sig långsammare är det en perfekt konstrast att sätta sig och observera hur resten av världen rör sig. Precis som att vi traceurer har ett flow, en ständig rörelse genom vår omgivning har vårt samhälle ett eget flow. Från denna plats kan jag se bilar, tåg, båtar, fåglar, människor och alla i rörelse. Någon ska på café, någon på date och en tredje till jobbet. Det gemensamma är att de alla rör sig och tillsammans skapar de ett flöde, en konstant rörelse utan mönster eller regler. Ett gemensamt flöde.
Till slut har vi min ring, en ring har burit om halsen så länge jag kan minnas. Ganska nyligen har den här sortens halsband visst blivit någon sorts modegrej, men man ska väl inte klaga. Ringen köpte jag av en smed för länge sedan, på Skansen om jag inte minns fel. Kedjan, som jag fick en gång av min mamma hade tidigare ett lejon (min stjärnbild) hängande på sig. Ringen har haft sällskap av andra ringar vid tillfälle men den har alltid funnits kvar, den enda som fortfarande behövs. Den är en påminnelse om den styrka som jag och alla andra behöver, både den vi behöver för rörelse och den vi behöver för vår vilja och våra åsikter.
Jag kan inte riktigt förklara vad som var meningen med det här inlägget, det kändes mest som att jag behövde skriva av mig lite. Om ni läste så här långt, så tack för tålamodet.
Brist på inspiration
Jag har inte uppdaterat här på väldigt länge, detta av den enkla anledningen att jag inte haft något som jag har velat skriva om. Så jag tänkte att jag frågar er.
Har ni något förslag på något att skriva om som kan kopplas till parkour, den fysiska eller mentala delen av träningsformen?
Har ni något förslag på något att skriva om som kan kopplas till parkour, den fysiska eller mentala delen av träningsformen?
