Sthlm Traceur

Det här inlägget är lite av en reflektion på vår senaste instruktörsträning inom parkour academy. Jag mötte (efter en ganska aktiv förmiddag) en träningskompis vid björns trädgård för träning. Det hade regnat en del under dagen och blåste kallt, resultatet var blöta och kyla.

Vi bestämde oss för att röra oss uppåt åt moskén till och hamnade i en garageinfart, övertäckt av byggnadställningar. Marken på infarten bestod av två filer, en in och en ut med upphöjda kanter, perfekta för precisioner. Min kompis kommer på en slinga. Vi står med ryggen mot ena väggen, gör ett jämfotahopp, tar ett stegs sats på marken, landar jämfota på nästa kant och gör precisionen bort till den bortre väggen. Betongen är dammig och blöt och rutinen blir inte helt lätt. Han säger: Vi gör den tio gånger, om någon misslyckas måste båda börja om på noll. Jag tänker: Ok, det kommer ta hur lång tid som helst...

Men jag kommer på mig själv. Fan, sådär tänkte jag för flera år sen, jag är bättre än så! Så vi börjar, jag missar några, han missar några, precisionen förbättras för varje hopp, hjärtat pumpar blod till låren. Han säger: Nu måste vi lugna ner oss lite. Så jag gör det, tar ett par djupa andetag, fokuserar hoppet och fortsätter. Vi tar oss upp i siffrorna. Tre gånger kommer vi till 7 och 8 innan någon missar och vi börjar om på noll.

Då händer något. Vi gör ettan perfekt, tvåan perfekt, trean, fyran, femman och till slut har vi gjort tio perfekta hopp var i en följd och känslan av framgång är stark.

Vi går vidare på chins och armgång med benen utsträckta framåt. En knapp halvtimme senare står vi och pustar.

På dessa två moment, i en garageinfart har vi just genomfört en helkroppsträning komplett med balans och koordinationsträning. Vad säger inte det om denna träningsform?

Och ja, jag fick min efterlängtade träningsvärk dagen efter.

Hur vet jag hur långt jag kan driva mig själv?

Kan någon ge mig det perfekta svaret på detta så är det bara att gratuelera, det skulle resten av den parkourtränande världen ha ENORM nytta av. Jag tänkte iaf försöka delge mina funderingar på den här frågan.

Efter min resa till London har jag börjat se på min träning på ett lite annorlunda sätt, inte helt nytt, men annorlunda. Anledningen är enkel, jag har fått en bättre förståelse för hur långt jag kan driva mig själv i träningen.

Hopp som jag tidigare stått inför, tvekat, tvekat och tvekat igen för att till slut gå därifrån har helt plötsligt inte bara blivit möjliga utan rent av enkla.

Vad behövdes? Någon som har tränat betydligt längre än mig. Denna någon visade mig ett antal olika hopp och rörelser som jag tidigare känt var mycket svåra.

Sedan sa han: Gör det nu.

Men är det så enkelt? Krävs det bara något så enkelt för att våga tänja på sina gränser?

Nej, det är det inte. Denna någon måste ha en känsla för din förmåga, han/hon måste ha en inblick i hur länge du tränat, vilka rörelser du klarar och vilka du inte än vågar, vilka dina styrkor och svagheter är i rörelsekonsten. Dock är det viktigt att nämnas att denna förmåga, dessa styrkor och kunskaper du har ligger i många fall en ganska bra bit ifrån det du tror. Spärren sitter där den alltid gör, där den rent naturligt gör, i ditt huvud.

Tanken med detta något utsvävande inlägg är att delge några tankar om hur min syn på min träning, min styrka och min förmåga har förändrats och vidgats. Jag hoppas och vet att ni som tränat ett tag har fått samma känsla och att ni som är nybörjare kommer att få den. Det är bra grejer.

Jag räknar med att de flesta har slutat läsa här pga brist på uppdateringar.

Iallafall, i dag åker jag iväg på min enormt efterlängtade (2-3 år) resa till London för att träna med PK Gen i en vecka. Målet med resan är 1. ha sjukt kul och 2. lära mig allt nytt om parkour jag kan eller åtminstone bekräfta det jag redan kan.

Detta innebär förstås också att nästa träning jag leder kommer vara på måndag den 24e, då vid slussen.

När jag kommer hem ska jag fixa en summering av det som hänt under veckan på gott och ont, får hoppas att ni som tränar och fortfarande kollar här lite då och då har nytta av det.

Ses om en vecka!

Bara en hint till er som vill börja träna, vill veta när nästa träning är osv. Jag har slutat använda maillistan och kommer nu istället att använda kalendern på vår hemsida som äntligen kommit igång. Den är inte 100% klar men den är tillräckligt klar för att börja användas som infokälla. Stort tack till Affe och Olle som fixat den åt oss!

För er som skippade länken finns den alltså på http://parkouracademy.se/

För er oinsatta så tänkte jag börja med lite bakgrund. Yamakasi är den grupp traceurer som började träna Le Parkour när det hela började i Lisses, de var då 9 st varav två av dem var David Belle och Sebastien Foucan. Dock senare så kände David och Seb att det ville gå sina egna vägar och kvar blev de sju stycken i Yamakasi.

Charles Perrière och Malik Diouf är två av dessa som tack vare en duktig och driven traceur vid namn Jonas och hans mor blev hitbjudna för att träna en mindre grupp i ca 4 dagar. Träningen pågick 20-23 Juni 2009.

Dag 1

Första dagen började lite hackigt men intressant. Jag måste erkänna att jag hade mina tvivel på att Yamakasi skulle dyka upp i Stockholm bara sådär, med tanke på hur litet Sverige är i världen ur en parkoursynpunkt. Dock försvann mina tvivel sekunden jag kom dit då jag ser Charles och Malik, både för mig välkända ansikten gå igenom rolls med eller utan hopp med ett litet gäng i en lekpark nära Norsborgs t-bana.

Efter ett bra tags rullande och hoppande så rörde vi oss vidare. Resten av dagen spenderades mest med att reka omkring i området samt en tur in till stan. Charles och Malik spenderade mest tid med att observera under den tiden och ingen större tid lades på träning.

Lärdom: Obeservera - Behandla - Agera

Dag 2

Under andra dagen började vi med ett teknikpass följt av fys. Teknikpasset delades upp i två grupper som kördes av Malik och Charles resp. Maliks del bestod av ett L-format räcke på en låg mur. Han visade en slinga över och genom räcket och ökade komplexiteten vartefter vi tränade. I slutet hade vi en kort men teknisk slinga som efter ett antal repetitioner inte bara gick fort utan även lättare. Att glida igenom hela slingan blev roligare och roligare och till slut så drog man igenom den bara för känslan av hastigheten genom ett stort antal rörelsemoment. En grymt härlig känsla.

Vi gick vidare till tictac - saut de bras från höger och vänster för att sedan blanda in lite fler hinderpassager i en kort men relativt krävande slinga.

Det efterlängtade (?) regnet kom och vi gick till Hallunda c och körde fys bestående av ett antal sorters armhävningar, benböjar, upphopp och ett antal hundra crunches. Jag vinglade till slut tillbaka till t-banan med lår av betong och avlutade dagen lagom utpumpad i mitt badkar.

Lärdom: Repetition är kunskapens moder

Dag 3

En mer teknisk dag än den föregående. Vi inledde med en slinga på en liten lekplats, mest hopp och landningar på olika saker och en effektiv start. Efter detta tog vi oss till en innegård med många låga murar och lade mycket tid på armgång, precisioner, catleaps och långa hopp + slapout. Allting gjordes som vanligt i slingor, en efter en eller i ström. Vid det här laget (dvs efter två dagars träning) vad händerna ganska lagom möra men efter det här passet hade vi samtliga 1-5 upprivna blåsor per hand. Inte kompis. Men vi fortsatte adrenalinstinna som vi var och fick mycket bra träning gjord. Vi lärde oss speciellt hur mycket stryk händerna tar när man verkligen tränar. (Nämnas bör att vi kände på våra tränares händer, det kändes mer som nylon än hud)

Vi rörde oss vidare till en närliggnade park och körde benfys i form av hopp på ett ben och jämfotahopp upp för en liten läktare vilket varvades med armhävningar i ett antal varv. Sedan drillades hopp i olika varianter över ett lägre räcke. Snurrar lades till i en rölsesekvens och passet avslutades med quadrupedie (rörelse på alla fyra) längs räcket.

Efter ett antal foton med olika mer eller mindre tveksamma hopp och poser kallade vi det en dag och tog oss hemåt i väntan på den fasansfulla träningsvärken i låren som tveklöst skulle dyka upp kommande morgon.

Lärdom: Hård träning är bra träning

Dag 4

Sista dagen började tidigare än de andra dagarna då vi skulle hinna med att träna innan Charles och Malik skulle behöva röra sig mot Arlanda. Den här dagen blev en repetition av allt vi tränat på under tidigare dagar. Under delvis ledning av mig och delvis av Yamakasi körde vi igenom alla de moment som tränats. Vi avslutade passet med att jobba ur lårmusklerna i kombination med pushups och crunches i ett antal varv.

Nöjda och glada från både vår och deras sida avslutade vi fyra grymt bra (för att inte nämna varma och soliga) dagar med en massa foton på allt och alla, autografer, frågor till Yamakasi och slutsnack innan vi slutligen runt 1730 lämnade av grabbarna vid flygbussarna på Cityterminalen.

Lärdom: Vikten av att känna sina gränser när man är pigg likväl som när man är trött.

Slutliga tankar

Jag har länge funderat på hur det skulle vara att träna med och framför allt tränas av killarna som ägnat mer tid än någon annan till parkour under de senaste 20 åren av sina liv. Det jag blev mest glad över hur mycket deras tankegångar, träningsmetoder och inställning till träningen sammanstrålade med mina.

Det bästa med det hela var förstås att veta att de som tränar oss ligger på den absoluta toppen när det kommer till le parkour, både i utövande och instruktion. De hade de perfekta tipsen, möjlighet att visa perfekt och tydligt kombinerat med en inställning som bidrar till utveckling. De behövde sällan ens säga något för att vi skulle förstå vad vi skulle förändra i rörelserna.

Ännu en sak jag lärt mig är hur mycket händerna slits när man tränar på denna nivå. Men om händerna in slits så kommer de inte heller bli starkare till den nivån när de blir tillräckligt tåliga för att jag ska kunna träna oftare och oftare. Som det är nu lär jag behöva någon vecka innan händerna läkt ihop tillräckligt. Men det var såå värt det.

Avslutningsvis kan jag säga att de här tre dagarna har varit den bästa träningen någonsin. Jag har haft träningsvärk i hela kroppen under dessa dagar, i skrivande stund har jag fortfarande värkande lår, bröst, axlar och triceps. Jag får bara hoppas att vi har möjlighet att åka dit och träna med dom snart, annars får vi väl bjuda hit dom igen framöver. För nu så har jag flera nya tankar att använda på våra kommande träningar här i Stockholm. Ses där ute!

Det här inlägget handlar mindre om Le parkour genom min ögon och mer om mig. Liksom många vet så är den här bloggen till för att sprida tankar och reflektioner om Le parkour, men det den också är till för är att jag ska få skriva av mig samt att mina vänner och familj ska få veta vad som rör sig i mitt huvud (förutom kvinnor, eld och parkour... men så värst mycket mer är det inte iofs...)

Följande bilder är tagna av en fotograf vid namn Maja Brand och det hon lyckades göra med de här bilderna var att till stort sett summera en stor del av min personlighet. Ni kan hitta fler riktigt läckra foton på hennes sida, http://www.majabrand.se/



Bilden säger sig själv, Le Parkour. Den rörelsekonst som jag spenderar. har spenderat och kommer spendera så otroligt mycket tid på att lära mig. Självklart är fotot taget under slussen, den plats som varit min inkörsport i Le parkour, den plats där jag tränat i snart 4 år utan att någonsin tröttna på den.




En plats att sitta och titta ut på allt som rör sig utomkring en. När det blivit en så befäst vana att allt omkring en rör sig långsammare är det en perfekt konstrast att sätta sig och observera hur resten av världen rör sig. Precis som att vi traceurer har ett flow, en ständig rörelse genom vår omgivning har vårt samhälle ett eget flow. Från denna plats kan jag se bilar, tåg, båtar, fåglar, människor och alla i rörelse. Någon ska på café, någon på date och en tredje till jobbet. Det gemensamma är att de alla rör sig och tillsammans skapar de ett flöde, en konstant rörelse utan mönster eller regler. Ett gemensamt flöde.




Till slut har vi min ring, en ring har burit om halsen så länge jag kan minnas. Ganska nyligen har den här sortens halsband visst blivit någon sorts modegrej, men man ska väl inte klaga. Ringen köpte jag av en smed för länge sedan, på Skansen om jag inte minns fel. Kedjan, som jag fick en gång av min mamma hade tidigare ett lejon (min stjärnbild) hängande på sig. Ringen har haft sällskap av andra ringar vid tillfälle men den har alltid funnits kvar, den enda som fortfarande behövs. Den är en påminnelse om den styrka som jag och alla andra behöver, både den vi behöver för rörelse och den vi behöver för vår vilja och våra åsikter.

Jag kan inte riktigt förklara vad som var meningen med det här inlägget, det kändes mest som att jag behövde skriva av mig lite. Om ni läste så här långt, så tack för tålamodet.

Jag har inte uppdaterat här på väldigt länge, detta av den enkla anledningen att jag inte haft något som jag har velat skriva om. Så jag tänkte att jag frågar er.

Har ni något förslag på något att skriva om som kan kopplas till parkour, den fysiska eller mentala delen av träningsformen?

En månad har gått sen den 13 april. För er som detta inte säger ett dugg kan jag berätta lite kort.

One month challenge handlar om att hitta en mental spärr och övervinna den. Kort, långt, högt, lågt spelar ingen roll bara det är en rörelse inom din fysiska förmåga som du har svårt att våga göra av någon anledning.

Mitt första mål inför denna utmaning var ett längre catleap som jag kännt på många gånger utan att faktiskt göra det. Det är inga högre höjder inblandade, bara ett långt avstånd. Mitt andra alternativ var en längre precision som jag även den stått och funderat på ett antal gånger. Längden är inte problemet här utan höjden. Det är en bit ner mellan hopp och landning och det är betydligt längre ner efter landningen.

Ingen av dessa blev det.

Jag kom nämligen ganska nyligen på en spärr som jag haft länge, en som inte bara var en längre eller högre version av något jag gjort tidigare. Det handlade om löpning på ett räcke. Jag hade ett speciellt i åtanke, ca 150 meter långt och 1 dm brett med en bilväg på ena sidan och en cykelbana på andra ett antal meter ner.

Jag fick det gjort efter ett fotojobb då jag hade hoppat omkring framför en kamera i ett antal timmar och var lite lagom seg. Jag tänkte först ta t-banan hemåt men kom på mig själv efter spärrarna. Det var varmt, solnedgång. Fanns ingen anledning att inte ta en runda.

Jag kom springande mot räcket, hoppade upp och började gå. Sen släppte bara något, jag var uppe i varv, hade en härlig låt i lurarna och fixade helt enkelt inte att gå längre. Jag började jogga och slutade inte förrän jag hoppade ner i slutet av räcket. Det var länge sen jag fick en så skön känsla, men med tanke på hur länge jag har velat springa på det räcket så är det inte så konstigt.

I adrenalinkicken glömde jag förstås att fota själva platsen men jag får lägga upp det senare om jag kommer ihåg.

Nu till er aktiva traceurer som läser här då och då, vilka spärrar har ni lyckats bryta den här månaden?

Igår var det valborg och jag höll nästan på att glömma en av de viktigaste sakerna jag gör varje år: Majbrasan i Stocksund. För er som inte känner till det så har jag bott där till stort sett hela mitt liv. Om ni inte har nått större intresse av hur jag tänker om platser där jag växte upp så behöver ni inte läsa vidare, för det är vad det här inlägget handlar om.

Jag tror inte att det är möjligt att växa ifrån sin hemort, men man kan komma en bra bit därifrån. När jag var på väg ner mot brasan på Svanholmen funderade jag en del, jag såg småkillar gående med sina föräldrar och tänkte; det där brukade vara jag.

Då var smällare ungefär det roligaste som fanns på valborg, det var halva meningen med kvällen. Jag minns fortfarande inte vad det var som var så kul, men kul var det. Vi stod vid vattnet och skjöt ner raketer som torpeder i vattnet.

Majbrasan var annorlunda då också, visst var man mycket mindre men brasan var också mycket större, inte den lilla 3x3x2 meter grenhög det är idag. Det var innan kommunen förbjöd privat dumpning på majbrasan vilket resulterade i att den  bestod av allt från spjälsängar till stubbar som säkert skulle hålla till nästa års majbrasa. Men då var det iaf en jäääkla brasa.

Om jag inte missminner mig så var det för två år sedan som brasan var extremt ovillig att ta eld. Detta tyckte jag var himla tråkigt och ringde dit ett gäng eldartister. Dessa härliga människor kom ut till Stocksund och tillsammans med mig gick loss med eldleksaker och stod för underhållningen tills brasan kommit igång.

Det var förr. Igår fick jag faktiskt känslan av hur länge sen det faktiskt var som jag kunde komma ner dit och känna igen hälften varav många var jämnåriga vänner. Dock så mycket har det inte ändrats, kidsen grillar korv vid sin egen lilla brasa på stranden, de vuxna står och dricker vin, någon pratar dålig engelska med sin utländska kusin.

En sak som härligt nog alltid varit detsamma är en av mina äldsta och bästa vänner, trots att vi ses alldeles för sällan. Vi har gått i samma skola nästan hela skoltiden men av någon anledning alltid i parallellklasser. En extremt begåvad sångare som brukar sjunga i kören vid brasan och sedan gå med familjen upp till sitt hus nära brasan och äta middag med nära och kära. Jag blev inbjuden och spenderade resten av kvällen där med bra mat, sång och musik, vin och härliga människor.

Det började bli dags att röra sig hemåt och i Stocksund går bussarna precis lika sällan som när jag flyttade därifrån. Jag klagade inte, det innebar en skön kvällspromenad till Danderyds sjukhus. Det blir en väldig nostalgi att gå igenom sina gamla kvarter. Förbi mitt gamla hem, huset där min dåvarande bästa vän bodde, Stocksunds wärdshus som fortfarande har de bästa pizzorna jag vet, huset där den där jättesnygga tjejen bodde, min gamla skola, bron över E18 som jag gick balansgång på dum som jag var... Ett under att jag aldrig ramlade ner.

Efter en skön kväll full av gamla minnen kom jag hem till Sundyberg. Kändes konstigt, det är fortfarande som att jag åker hemifrån varje gång jag lämnar Stocksund. Antar att det finns ställen som man verkligen aldrig växer ifrån.

När vi pratar om inlärning av rörelser gäller förstås samma rutin som inlärning av vilken information som helst; repetition, feedback, repetition, feedback osv. Vikten av denna feedback bör inte underskattas, om vi gör samma rörelse om och om igen så kommer det inte spela någon roll om vi gör rörelsen felaktigt. Detta gör det förstås också till en bra idé att ha någon med sig när man ska träna som nybörjare. Extern feedback (från andra) brukar ge mycket mer än intern feedback (den du ger dig själv) i nybörjarstadiet. Dock när du blir mer erfaren och har en längre tids träning bakom dig så blir den interna feedbacken desto viktigare och ger oftast en bättre bild av din träningssituation och dina inlärningsmöjligheter. Tänk också på att inte bara ge feedback till rörelsen utan också resultatet av den (påverkan på kroppen eller hindret t.ex.)

Killar och tjejer har rent naturligt olika styrkor när vi pratar om motorisk inlärning. Killar är i allmänhet starkare medans tjejer oftast har bättre kroppskontroll, då gällande balans och koordination. Båda av dessa styrkor ger fördelar inom parkourträningen liksom att brist på den ena eller andra förstås ger nackdelar. Den överhänganade fördelen alla har är dock den egna viljan, vet man att man är stark i någon rörelse så använder man den mer och söker sig till vägar där den kommer till nytta.

Vid motorisk inlärning så pratar man ibland om tre viktiga delar som tecken på att en rörelse är inlärd.

Concistency -  Rörelsen blir enklare, mer exakt. Du lyckas vid fler och fler av försöken och precisionen ökar.

Persistence - Du kommer omedvetet ihåg rörelsen trots att det gått en tid sedan du utförde den senast, ingen omlärning krävs.

Adaptability - Du anpassar rörelsen till att fungera på olika platser. Du kan t.ex. anpassa saut de chat till ett längre hinder än du är van vid, gå balans på ett runt räcke istället för ett platt osv.

Sömnen bör inte heller missas som ett viktigt stadie i vår motoriska inlärning. Har du svårt att få in en rörelse som du vill, drilla rörelsen så tekniskt korrekt du kan oavsett hastighet. Gå och "sov på saken", gå tillbaka till hindret och försök igen. Det kommer att vara lättare.

Ett bra motoriskt kunnande ger dig även en insikt om hur andra människor fungerar, du kan anpassa dig för att förenkla din och andras vardag. Ett väldigt enkelt exempel är huruvida du ska stå eller sitta ner på tunnelbanan. Behöver du vila benen eller mår de bättre av att användas? Ska du bara en station eller märker att någon kan behöva en sittplats bättre än du?

Den motoriska träning vi får av Le parkour är inte unik, det har jag svårt att tro, men den världsbild, den inställning till vår omgivning som vi får tror jag är högst unik. Vi lär oss använda delar av både vår kropp och omgivning som de flesta inte lägger större tanke på till vardags. Efter en träning är traceurers händer ofta lika lortiga som deras fotsulor. Varför? För att de har lärt sig att använda dem.

Den här bloggen startades huvudsakligen för min släkt och vänner men jag vet att även flera aktiva parkourutövare läser den så jag tänkte meddela om detta. Det här inlägget skulle handla om motorisk inlärning men det får vänta till senare.

One month challenge är ganska simpel, det handlar om mentala blockeringar. Dominic på PKGen förklarar detta så mycket bättre än jag så jag refererar helt enkelt till hans inlägg. Detta är hans initiativ, inte mitt. Men jag har antagit utmaningen och jag tycker att ni ska göra detsamma.

Utmaningen är simpel. Hitta ett hopp eller någon typ av rörelse som ni inte har gjort eller inte gör längre pga att ni är osäkra på er själva. Det är inte fråga om ni fysiskt klarar det eller inte, det ska bara handla om att ni har en mental blockering, en rädsla för att göra rörelsen. Det måste inte vara en 2 meters kong-press eller ett gap/drop på 5 meter, det är inte poängen. Försök hitta något simpelt men svårt som ni har en mental blockering mot att göra och gör det.

Det får ta tid, det får ta träning men ni eller snarare vi, har till 13 maj på oss att fundera över en mental blockering och bryta den. Den 13e tänker jag berätta om min och då vill jag läsa om era i kommentarerna till det inlägget. Skriv det gärna på Dominics inlägg också. Vi ligger en dag efter, utmaningen började igår. Ut och träna!

Då kvällens utgång blev inställd av olika anledningar tog jag en del tid till lite enkel mental träning. En promenad på stan räckte bra. Jag tänkte inleda med att berätta om en kille jag tränat med tidigare som vid ett tillfälle berättade för mig om när han var utomlands och tränade med en kille som ägnade sig åt methode naturelle. De åkte bil till ett köpcentrum och parkerade i garaget. När de kommit in i köpcentrumet säger den här killen till min vän: "Minns du på vilket nummer vi ställde bilen på och vilka andra bilar som stod runt oss?"

Självklart hade den här killen inte glömt detta, utan ville kontrollera att min vän var medveten om sin omgivning, observerade den.

Inom Le Parkour har vi inget "krav" att notera allt i vår omgivning, vi fokuserar på rörelsen. Ett område som dessvärre tappar fokus i många fall är omgivningen, stora delar av den för att förtydliga. Jag pratar om balansen mellan fokus på den egna kroppen kontra omgivningen.

Välkänt för er aktivt tränande parkourutövare så är vi som traceurer mycket duktiga på att se möjligheter och potentiella hinder för vår framfart i den miljö där vi befinner oss, vi planerar vår rutt framöver och rör oss vidare. Det som ibland saknas är nästa steg i detta, att läsa av sin omgivning relaterat till en annan situation, att bredda sin observation, avläsning och analys.

Detta exemplifieras ganska enkelt av den träningen som vi brukar kalla people dodging* då vi måste läsa av hela vår situation, hur den kommer att ändras vartefter vi närmar oss nästa hinder. Vi läser av, förutsäger kommande händelser och inom loppet av en blinkning anpassar vi våra rörelser för att passera snabbt, enkelt och utan kontakt.

Nyckeln är observation, att skapa sig en holistisk bild av sin omgivning. Vi ska inte överanalysera, bara ta in och låta vår vana sköta sållandet av relevant information. Tänk detaljer, helheten kommer att fastna av sig själv. Detta tankesätt är inget som kräver konstant fokus från vår sida, men med viss träning hos utövaren och de här tankarna i bakhuvudet sker denna analys och avläsning ansträngningslöst. En fullständig, anpassningsbar bild av omgivning kommer hos en förberedd, mångsidig utövare att överföras till rörelser. Avvägda, snabba och exakta rörelser.

* En träningsform där utövaren rör sig genom en rörlig folkmassa (t.ex. en shoppinggata) så snabbt som möjligt utan att ha någon som helst kontakt med någon annan eller att på något sätt störa en annan människas egen framfart.

Tänkte dela med mig av lite funderingar som dök upp under de senaste veckorna. Tanken i sig är inte ny i sammanhanget men jag ska ta det från början.

Jag hade en diskussion med några klasskompisar om att det fanns mycket man tyckte man behövde göra bara för att andra förväntar sig det. Då nämnde jag en av de saker jag lever efter, att kör man sitt eget race så vinner man alltid, varvid en av killarna tyckte det var väldigt bra sagt men sedan tillade "Den som kunde det".

Att köra sitt eget race verkar vara svårt för många, en näst intill konstig tanke. Dock är det inget konstigt att vi som de flockdjur vi (tydligen) är har blivit ganska vana vid att göra som andra. Speciellt då vi som i detta fallet pratar med tävlingsmänniskor som är så vana vid att bli bedömda och jämförda med sina rivaler. Det sk. "egna racet" finns inte alltid.

Funderingen kom direkt till Parkour, vilket det inte sällan gör i mitt huvud och kopplingen kom ganska direkt. Är inte traceuren det perfekta exemplet på att köra sitt eget race? Visst är vi beroende av mycket liksom de flesta t.ex. respekt för andra människor. Det är inställningen, synen på omgivningen som skiljer oss från mängden.

Är det verkligen så svårt att bryta sig ur ledet och skapa sin egen ström? Att sluta gå rakt och börja flyta fritt. Med risk för att flumma bort för mycket hoppas jag att budskapet kommer fram.

Gör egna val. Hitta en egen väg eller skapa en.

Jag varit borta i två veckor nu och även innan dess var det ett tag sen jag uppdaterade. Tänkte skriva lite om de senaste två veckorna, mest för att jag ska minnas men också för er som kanske undrar varför jag dissat er i två veckor :)

Jag har alltså spenderat en vecka på skidor mellan Abisko och Kebnekaise och en vecka på carvingskidor, snowboard, längdskidor och telisar i Björkliden. Jag kom tillbaka till Stockholm tidigt imorse.

Söndag 8e Mars kl 18.12 satte jag mig med en proppfull ryggsäck, en lka proppfull bärsäck 2000, två par skidor och en snowboard (fråga inte ens hur jag fick det till centralen) på tåget mot Abisko. Ca 18 timmar senare står vi med all packning på Abisko turiststation redo att dra iväg med målet på Kebnekaise fjällstation.

Första dagen går hackigt, de flesta är ovana på skidor och vi tar oss sakta framåt. Lunchen går lite segt men vi tar oss vidare ganska bra ända tills vi hamnar på en frusen fors och får sakta men säkert klättra upp i djup snö för att hitta tillbaka till en lättare väg. Sent samma kväll kommer vi, trötta men glada fram till Abiskojaure, äter middag och somnar. Djupt.

Den kommande dagen har den längsta etappen på lite drygt 2 mil och börjar dessutom med en stigning på ca 220 höjdmeter. Skidvanan börjar bli bättre men det blir en lång dag och efter ca 8 timmars aktivt skidande plus pauser når vi Alesjaure, ett antal fjällstugor.

Följande dag jobbar vi oss vidare med ökad rutin och effektivitet till Tjetjka och dagen efter passerar vi genom Tjetjkapasset.



Tjetjkapasset var nog en av favoritdestinationerna under resan. Troligen den finaste platsen på hela turen. Utsikten från Keb hade nog varit bättre men den sparar vi till nästa tur. Bilden här ovanför är efter vi kommit ner i själva dalen, utsikten uppifrån var ganska mycket bättre.

Vi rör oss vidare mot Sälkastugorna, som förövrigt hade en väldigt mysig bastu. Dagen efter nådde vi Singi.



Vid Singistugorna slutade vi röra oss söderut (ungefär den riktningen som bilden är tagen) och satte kursen ganska rakt österut. Nästa destination: Kebnekaise fjällstation. Där väntade en varm bastu, sängar och en 3-rätters middag.

Söndag den 15e kl 9 lämnade vi fjällstationen via skoter och åkte till Nikkaluokta (Sveriges kallaste plats), dock lyckligtvis bara för att kliva av skotrarna och in i en varm buss på väg till Björkliden.

Veckan i Björkliden var med undantag för de tidvis starka vindarna som tvingade personalen att stänga vissa liftar en helt klockren vecka. Det roligaste är att jag inte klassar mig som xxx-åkare längre. Carving, bräda, telemark, allt går ner. Dock känner jag att i pisten vill jag ha ett par ganska breda carvingskidor med bra midja, utanför pisten vill jag ha en freeridebräda för djupsnö och för chilldagar vill jag glida ner på ett par telisar, gärna twintip.

Efter två veckor åkning, tungt bärande, tentor, examinationer, finslipande av teknik, massvis med djupsnöåkning och offpist så är jag ganska nöjd med åkningen för i år och är nu enormt glad att vara hemma igen.

        

Jag skrev nyligen klart en uppsats om friidrott och dess användningsområden, utvecklingsmöjligheter, plus och minus som en del av skolidrotten och jag började fundera mer seriöst på tävling.

Friidrotten tränar liksom parkour en del grundläggande rörelser (löpning, hopp och kast) och ur träningssynpunkt (motoriskt lärande) så är båda klart positiva. Men sen kommer tävlingsmomentet, något som till största del utgör idrottsutövandet idag. Tävlingar ökar prestationen, där finns inget att säga emot, men de bidrar även till att skapa "vinnare" och "förlorare", de "bra" och de "dåliga", för att inte nämna alla känslor däremellan. Men nog om friidrotten...

Fokuset för detta inlägg ska vara stress, då inom parkouren. Ordet stress får lätt en negativ ton när det är press som snarare brukar vara den negativa stressen. Det vi däremot vill ha och i de flesta fall definitivt har är en positiv stress, ett litet sympatikuspåslag som ger en prestationsökning, ett fokus som vi behöver.

Jag hade nyss en konversation med en träningskompis som har satt målet att förbättra sina passe muraille (wallruns), ett väldigt bra mål i detta fallet då det definitivt kräver en balans mellan korrdination och styrka, ett avstamp. Desto svårare vägg, desto mer perfekt balans.

Detta kräver en inställning, en inre motivation (kan ibland benämnas en "press på sig själv") att klara av hindret. Ni traceurer som läser detta känner igen känslan att stå framför en vägg som man vill klara av. Fingertopparna har varit uppe och man vet att man är sååå nära att komma upp. Man försöker igen, igen, igen och igen och till slut är man uppe. Vi kan kalla det en inlärningsdrill. Det spelar ingen roll om det tagit 5, 10 eller 200 försök, att komma upp innebär att man bevisat att det är inom ens fysiska räckvidd att klara av och då känns de där 200 försöken som ingenting.

Stressen, eller motivationen som det känns bättre att kalla den, behövs också när vi har den typen av hinder som vi måste klara på första försöket, t.ex. ett precisionshopp, förslagsvis mellan två räcken. Det vi har då är istället en sekundär form av drillar, vi kan kalla den kontrolldrill, där vi istället försöker göra rörelsen om och om igen för att den ska bli mer kontrollerad och därigenom lättare och säkrare.

Slutsatsen är att en viss mån av stress hjälper men är långt ifrån nödvändig. När jag tränar själv känner jag mig lugnare än nån gång annars på dygnet, undantaget ren sömn, det är meditation för mig. Men alla är vi olika.

Tack till Daniel (aka Surfaren) för inspirationen