Varför världen omkring mig rör sig så långsamt
Klockan närmar sig 9, solen har precis börjat gå ner. Skorna knyts hårt, fickorna dras igen. Han börjar småjogga ner för gatan, svänger vänster inte på den stora gågatan. Det är en varm kväll och det är många människor hans väg men han rör sig snabbt genom folkmassan, svänger snabbt förbi sina hinder som vattnet runt stenar i en bäck.
Den långa gatan börjar nå sitt slut. Hans steg byter snabbt riktning och han viker av ner mot vattnet, mot bron som återigen ändrar hans kurs söderut. Han springer, obehindrat och målmedvetet vidare längs bron över strömmen. Bron tar slut och han fortsätter längs cykelvägen, närmast vattnet med fokus på sitt mål.
Något kommer mot honom, han ser en grupp mötande cyklister på den smala cykelbanan. Han reagerar utan tanke eller tvekan, springer upp och hänger tag i den längsgående muren. Han rör sig snabbt i sidled längs väggen. Cyklarna har passerat och han väljer att ta en säkrare rutt, hoppar över till en stor sten och fokuserar sitt nästa mål. Hans ben böjs och skjuter iväg honom till en närliggande mur och på alla fyra rör han sig snabbt upp mot nästa bro. Han glider ljudlöst över räcket och fortsätter sin löpning söderut.
Ett räcke står mellan honom och cykelvägen som leder mot hans mål. Räcket är stadigt och hans steg är snabba. Det är inte en balansgång för honom, inte mer än en promenad. Räcket blir lägre och han hoppar ner till cykelbanan.
Han springer längs kajen. Hjärtat slår och energin flödar ut till musklerna. Kvällsolen börjar sakta försvinna och han ökar tempot. Framför sig ser han sitt mål, långt där uppe på klipporna.
Han springer vidare, in en tunnel, följer obevekligen linjen mot sitt mål. Han kommer ut ur tunneln och finner sin väg blockerad av en byggarbetsplats. Han vägrar stanna och tar avstamp på en trave gatstenar. Hoppet är perfekt och på sekunder passerar han räcket på muren ovanför byggplatsen.
Han är nästan framme. Hjärtat slår hårt och andningen blir tyngre. De långa trapporna känns tunga för hans ben som inte vilat sedan innan kvällens första löpsteg. Trappan är slut och en sista höjd står framför honom. Han klättrar snabbt upp för väggen, glider över ett räcke och landar nära ljudlöst på muren nedanför.
Han är framme. Hjärtat slår hårt och svettdroppar täcker hans panna, händerna är grå av vägdamm. Kroppen vill fortsätta springa men han sinne är stilla när solen sakta går ner över hans hemstad. Hans vackra stad, hans oändliga lekplats. Sakta känner han hur världen börjar återgå till sin vanliga takt, glädjen tänds inom honom och frambringar ett leende
Han känner sig stark, han känner sig snabb, han känner sig fri.
Den långa gatan börjar nå sitt slut. Hans steg byter snabbt riktning och han viker av ner mot vattnet, mot bron som återigen ändrar hans kurs söderut. Han springer, obehindrat och målmedvetet vidare längs bron över strömmen. Bron tar slut och han fortsätter längs cykelvägen, närmast vattnet med fokus på sitt mål.
Något kommer mot honom, han ser en grupp mötande cyklister på den smala cykelbanan. Han reagerar utan tanke eller tvekan, springer upp och hänger tag i den längsgående muren. Han rör sig snabbt i sidled längs väggen. Cyklarna har passerat och han väljer att ta en säkrare rutt, hoppar över till en stor sten och fokuserar sitt nästa mål. Hans ben böjs och skjuter iväg honom till en närliggande mur och på alla fyra rör han sig snabbt upp mot nästa bro. Han glider ljudlöst över räcket och fortsätter sin löpning söderut.
Ett räcke står mellan honom och cykelvägen som leder mot hans mål. Räcket är stadigt och hans steg är snabba. Det är inte en balansgång för honom, inte mer än en promenad. Räcket blir lägre och han hoppar ner till cykelbanan.
Han springer längs kajen. Hjärtat slår och energin flödar ut till musklerna. Kvällsolen börjar sakta försvinna och han ökar tempot. Framför sig ser han sitt mål, långt där uppe på klipporna.
Han springer vidare, in en tunnel, följer obevekligen linjen mot sitt mål. Han kommer ut ur tunneln och finner sin väg blockerad av en byggarbetsplats. Han vägrar stanna och tar avstamp på en trave gatstenar. Hoppet är perfekt och på sekunder passerar han räcket på muren ovanför byggplatsen.
Han är nästan framme. Hjärtat slår hårt och andningen blir tyngre. De långa trapporna känns tunga för hans ben som inte vilat sedan innan kvällens första löpsteg. Trappan är slut och en sista höjd står framför honom. Han klättrar snabbt upp för väggen, glider över ett räcke och landar nära ljudlöst på muren nedanför.
Han är framme. Hjärtat slår hårt och svettdroppar täcker hans panna, händerna är grå av vägdamm. Kroppen vill fortsätta springa men han sinne är stilla när solen sakta går ner över hans hemstad. Hans vackra stad, hans oändliga lekplats. Sakta känner han hur världen börjar återgå till sin vanliga takt, glädjen tänds inom honom och frambringar ett leende
Han känner sig stark, han känner sig snabb, han känner sig fri.
Kommentarer
Trackback
