Allt möjligt
Det här var tänkt att bli om parkour men det får bli om det och lite till...
Jag var ute och tränade med Rasmus och Harry igår igen (de i min åsikt mest inspirerande traceurerna i Stockholm). Det blir inte så ofta, vi har ju så olika scheman men det blev en så grymt bra träning på många sätt. Jag var precis så där trött (och skitig om händerna) som man ska vara efter ett riktigt bra pass men det resulterade i förvånansvärt lite träningsvärk.
Det är så skönt att känna när man blir bättre. Det är nog något av det bästa med parkour. Du kommer tillbaka till en vägg som du bara drömde om att komma upp för förra sommaren och bara fixar den (inte utan viss ansträngning dock). Det är lycka, ren lycka.
Efter den där väggen så behöver jag inte fixa något nytt på den närmaste månaden :)
Den senaste tiden har varit speciell på många sätt. Dels för att jag flyttade hit för exakt två veckor sedan, men också för att nu när allt är så lugnt och skönt hemma så blir det jag gör utanför hemmet mer uppmärksammat. Jag har alltid spenderat mycket tid på att fundera och ibland känns det som att jag funderar för mycket istället för att ta mig i kragen, fixa lite självförtroende och bara göra och säga vad jag känner för, inom vissa gränser förstås, men det är dom gränserna som jag alltid lägger för tajt.
Man vill ju alltid ha det man inte kan få oavsett om det gäller en pryl, en flicka, ett jobb osv. Det känner nog de flesta igen, men hur gör man när man inte är säker på vad man kan få och saknar självförtroendet för att försöka?
Det är ganska typiskt mig att sitta och tänka högt (=skriftligt) samtidigt som det är det som jag stör mig på. När under mitt liv sabbades mitt självförtroende och var skapades den starka självtilliten som jag så ofta har?
Så hur stärker jag mitt självförtroende? Jag tränar mycket, försöker äta bra, ta hand om plugget och betala räkningar. Fine, men det rör bara mig.
Troligen fattas det sociala, det är så sällan jag träffar folk längre. Drar ut och festar, har en picknick, eldshowar i rålis för skojs skull. Var finns det sociala och samtidigt självsäkra i det jag gör? I parkouren? Ja, där känner jag mig så stark som någon men där blir det oftast att jag tränar själv för att jag har svårt att hitta folk som jag verkligen trivs att träna med. På jobbet kanske? Nja, för mycket annat att tänka på och alltid samma folk. Relationer då? Jo, det är alltid en möjlighet, en för mig väldigt svår möjlighet, men en möjlighet till en mer direkt, mer emotionell bekräftelse.
Efter allt sönderanalyserande, förstår jag mig bättre? Nej, men jag vet att jag måste börja lita på mina beslut och inte börja fundera på vad som skulle var bättre än min "oförstörda" spontana icke-sönderanalyserade reaktion som försås oftast verkar vara den rätta. Hur många gånger har jag inte försökt knacka in det i skallen?
Jag måste sova...
Jag var ute och tränade med Rasmus och Harry igår igen (de i min åsikt mest inspirerande traceurerna i Stockholm). Det blir inte så ofta, vi har ju så olika scheman men det blev en så grymt bra träning på många sätt. Jag var precis så där trött (och skitig om händerna) som man ska vara efter ett riktigt bra pass men det resulterade i förvånansvärt lite träningsvärk.
Det är så skönt att känna när man blir bättre. Det är nog något av det bästa med parkour. Du kommer tillbaka till en vägg som du bara drömde om att komma upp för förra sommaren och bara fixar den (inte utan viss ansträngning dock). Det är lycka, ren lycka.
Efter den där väggen så behöver jag inte fixa något nytt på den närmaste månaden :)
Den senaste tiden har varit speciell på många sätt. Dels för att jag flyttade hit för exakt två veckor sedan, men också för att nu när allt är så lugnt och skönt hemma så blir det jag gör utanför hemmet mer uppmärksammat. Jag har alltid spenderat mycket tid på att fundera och ibland känns det som att jag funderar för mycket istället för att ta mig i kragen, fixa lite självförtroende och bara göra och säga vad jag känner för, inom vissa gränser förstås, men det är dom gränserna som jag alltid lägger för tajt.
Man vill ju alltid ha det man inte kan få oavsett om det gäller en pryl, en flicka, ett jobb osv. Det känner nog de flesta igen, men hur gör man när man inte är säker på vad man kan få och saknar självförtroendet för att försöka?
Det är ganska typiskt mig att sitta och tänka högt (=skriftligt) samtidigt som det är det som jag stör mig på. När under mitt liv sabbades mitt självförtroende och var skapades den starka självtilliten som jag så ofta har?
Så hur stärker jag mitt självförtroende? Jag tränar mycket, försöker äta bra, ta hand om plugget och betala räkningar. Fine, men det rör bara mig.
Troligen fattas det sociala, det är så sällan jag träffar folk längre. Drar ut och festar, har en picknick, eldshowar i rålis för skojs skull. Var finns det sociala och samtidigt självsäkra i det jag gör? I parkouren? Ja, där känner jag mig så stark som någon men där blir det oftast att jag tränar själv för att jag har svårt att hitta folk som jag verkligen trivs att träna med. På jobbet kanske? Nja, för mycket annat att tänka på och alltid samma folk. Relationer då? Jo, det är alltid en möjlighet, en för mig väldigt svår möjlighet, men en möjlighet till en mer direkt, mer emotionell bekräftelse.
Efter allt sönderanalyserande, förstår jag mig bättre? Nej, men jag vet att jag måste börja lita på mina beslut och inte börja fundera på vad som skulle var bättre än min "oförstörda" spontana icke-sönderanalyserade reaktion som försås oftast verkar vara den rätta. Hur många gånger har jag inte försökt knacka in det i skallen?
Jag måste sova...
Kommentarer
Trackback
