Inställning till parkour
Är det någon som minns (eller över huvud taget vet) hur parkouren såg ut i Stockholm för 3 år sedan? Jag ska berätta.
Le Parkour var en lek, en skoj grej som en handfull människor gjorde varje söndag klockan 12. Vi möttes vid Björns trädgård vid Medborgarplatsen.
"Träningen" gick kort och gott ut på att vi hoppade omkring, lekte mest och testade våra gränser på gott och ont, utan större respekt för vad vi gjorde eller vilken innebörd det skulle ha på får fortsatta träning (för de av oss som fortsatte träna). Det var ren imitationsinlärning, man såg vad någon annan gjorde, tyckte att det såg bra ut, försökte göra likadant och efter ett antal försök, ibland fler och ibland färre eller inga så lyckades man. Sammanlagt kunde hela träningen hålla på i tre, fyra, fem eller sex timmar. Då kan man ju fråga sig hur mycket tid vi faktiskt ägnade åt kvalitativ träning?
Vi rörde oss runt till kanske 3-4 olika platser på söder varvid vi avslutade dagen och alla gick åt varsit håll, återslöt sig till den vanliga folkströmmen och tänkte på annat under resten av dagen, helt ovetande om vilken frihet vi kunde känna genom att stanna kvar i känslan, i tänket som var och är parkour.
Senare tröttnade vi på att bara vara på dessa tre platser och aldrig göra något nytt så då tog jag och två genom parkouren nyfunna vänner, Fredrik och Kira initiativet att gå ut i stan och söka oss till nya platser, nya utmaningar och möjligheter att träna.
Efter ett år av aktiv träning, utforskande av staden och studier i vad le parkour faktiskt innebar så tog vi ännu ett initiativ. Vi ville inte att nybörjare skulle starta som vi gjorde, genom att försöka och misslyckas på eget bevåg. Så vi startade nybörjarträningar. Vi var långt ifrån fullärda men vi hade erfarenheter värda att dela med oss av.
Sedan den tiden har parkouren blivit större och större, till den nivån när vi kan träna på stan utan att folk kollar snett på oss och undrar varför vi inte tar trappan istället? Jag har själv och tillsammans med andra medverkat i radio, TV och tidningar, på festivaler som Hultsfred, URIX, Ung08, UngKulturDagarna och på konferenser och konvent, men detta enda syfte: Att berätta om Le Parkour, att ge Sverige en insikt om vad vi gör, varför vi gör det för att klara ut alla frågetecken, misstankar och tvivel.
Nu är det 2008 och det var över två år sedan vi startade våra första träningar. Idag driver jag tillsammans med ett gäng av de bästa, roligaste, mest inspirerande människorna som jag känner den vi kommit att kalla Parkour Akademin Stockholm. En grupp traceurer som ägnar tid och energi till att lära ut Le Parkour för det som det är, för att ge allmänheten en bild som är verklig och visar vilken bra grej vi håller på med och hur mycket det kan gagna andra.
Tyvärr finns det fortfarande en syn hos vissa om att Le Parkour skulle innefatta akrobatik som volter, handstående och annat som oftare återfinnes i en akrobatik/gymnastikhall. Free running är ett begrepp som ofta används synonymt. I början var det så, det var bara olika namn på samm diciplin för att göra parkour mer mottagligt för den enorma engelskspråkiga massan. Men skillnader har uppkommit och free running fick en mer estetiskt, show-aktig stil medans Le Parkour höll kvar på det effektiva och användbara. Ingen av vägarna är rätt eller fel, men man bör veta vilken man ägnar sig åt. Blanda ihop dem kan bli förvirrande. Något av det värsta jag sett är när nybörjare inte vågar göra något på träningen för att de inte klarar att göra bakåtvolter. Detta händer inte inom Le Parkour.
Vi tränar för att detta ska bli öppet och tillgängligt för alla. För Le Parkour är inte (som det ibland framkommer som) en revolt mot samhället, det är inte ett gäng ungdomar som kollat för mycket på jackas, ett gäng skejtare som tappat bort sina brädor eller adrenalinstinna galningar som letar efter nya hustak att hoppa på. Nej, nej, nej och nej.
Traceur är ingen gradering eller nivå som måste uppnås, men jag kan inte säga att vem som helst som testat parkour kan kalla sig traceur. En traceur för mig är mycket mer än så, någon som är starkt i kropp och sinne. Någon som känner sig villig att försöka tänja på sina gränser för att utvecklas.
Jag vill att en aktiv utövare av le parkour ska kunna ta hand om sig själv. Inte bara kunna ta sig fram i sin omgivning och bemästra sin kropp och omgivning på en nivå som många inte tänker sig möjlig, utan också veta hur man tar hand om sin kropp och själ, som att stretcha för att behålla och öka sin rörlighet, springa för att bli snabb och träna för att bli stark. Träna tekniker tills misstag blir omöjliga och viktigast av allt; känner att man gör det man tycker om!
Detta är Le Parkour.
Le Parkour var en lek, en skoj grej som en handfull människor gjorde varje söndag klockan 12. Vi möttes vid Björns trädgård vid Medborgarplatsen.
"Träningen" gick kort och gott ut på att vi hoppade omkring, lekte mest och testade våra gränser på gott och ont, utan större respekt för vad vi gjorde eller vilken innebörd det skulle ha på får fortsatta träning (för de av oss som fortsatte träna). Det var ren imitationsinlärning, man såg vad någon annan gjorde, tyckte att det såg bra ut, försökte göra likadant och efter ett antal försök, ibland fler och ibland färre eller inga så lyckades man. Sammanlagt kunde hela träningen hålla på i tre, fyra, fem eller sex timmar. Då kan man ju fråga sig hur mycket tid vi faktiskt ägnade åt kvalitativ träning?
Vi rörde oss runt till kanske 3-4 olika platser på söder varvid vi avslutade dagen och alla gick åt varsit håll, återslöt sig till den vanliga folkströmmen och tänkte på annat under resten av dagen, helt ovetande om vilken frihet vi kunde känna genom att stanna kvar i känslan, i tänket som var och är parkour.
Senare tröttnade vi på att bara vara på dessa tre platser och aldrig göra något nytt så då tog jag och två genom parkouren nyfunna vänner, Fredrik och Kira initiativet att gå ut i stan och söka oss till nya platser, nya utmaningar och möjligheter att träna.
Efter ett år av aktiv träning, utforskande av staden och studier i vad le parkour faktiskt innebar så tog vi ännu ett initiativ. Vi ville inte att nybörjare skulle starta som vi gjorde, genom att försöka och misslyckas på eget bevåg. Så vi startade nybörjarträningar. Vi var långt ifrån fullärda men vi hade erfarenheter värda att dela med oss av.
Sedan den tiden har parkouren blivit större och större, till den nivån när vi kan träna på stan utan att folk kollar snett på oss och undrar varför vi inte tar trappan istället? Jag har själv och tillsammans med andra medverkat i radio, TV och tidningar, på festivaler som Hultsfred, URIX, Ung08, UngKulturDagarna och på konferenser och konvent, men detta enda syfte: Att berätta om Le Parkour, att ge Sverige en insikt om vad vi gör, varför vi gör det för att klara ut alla frågetecken, misstankar och tvivel.
Nu är det 2008 och det var över två år sedan vi startade våra första träningar. Idag driver jag tillsammans med ett gäng av de bästa, roligaste, mest inspirerande människorna som jag känner den vi kommit att kalla Parkour Akademin Stockholm. En grupp traceurer som ägnar tid och energi till att lära ut Le Parkour för det som det är, för att ge allmänheten en bild som är verklig och visar vilken bra grej vi håller på med och hur mycket det kan gagna andra.
Tyvärr finns det fortfarande en syn hos vissa om att Le Parkour skulle innefatta akrobatik som volter, handstående och annat som oftare återfinnes i en akrobatik/gymnastikhall. Free running är ett begrepp som ofta används synonymt. I början var det så, det var bara olika namn på samm diciplin för att göra parkour mer mottagligt för den enorma engelskspråkiga massan. Men skillnader har uppkommit och free running fick en mer estetiskt, show-aktig stil medans Le Parkour höll kvar på det effektiva och användbara. Ingen av vägarna är rätt eller fel, men man bör veta vilken man ägnar sig åt. Blanda ihop dem kan bli förvirrande. Något av det värsta jag sett är när nybörjare inte vågar göra något på träningen för att de inte klarar att göra bakåtvolter. Detta händer inte inom Le Parkour.
Vi tränar för att detta ska bli öppet och tillgängligt för alla. För Le Parkour är inte (som det ibland framkommer som) en revolt mot samhället, det är inte ett gäng ungdomar som kollat för mycket på jackas, ett gäng skejtare som tappat bort sina brädor eller adrenalinstinna galningar som letar efter nya hustak att hoppa på. Nej, nej, nej och nej.
Traceur är ingen gradering eller nivå som måste uppnås, men jag kan inte säga att vem som helst som testat parkour kan kalla sig traceur. En traceur för mig är mycket mer än så, någon som är starkt i kropp och sinne. Någon som känner sig villig att försöka tänja på sina gränser för att utvecklas.
Jag vill att en aktiv utövare av le parkour ska kunna ta hand om sig själv. Inte bara kunna ta sig fram i sin omgivning och bemästra sin kropp och omgivning på en nivå som många inte tänker sig möjlig, utan också veta hur man tar hand om sin kropp och själ, som att stretcha för att behålla och öka sin rörlighet, springa för att bli snabb och träna för att bli stark. Träna tekniker tills misstag blir omöjliga och viktigast av allt; känner att man gör det man tycker om!
Detta är Le Parkour.
Kommentarer
Postat av: Pe
Du glömde nämna att det även kallas för 'att hoppa på parkbänkar'. :b
Postat av: Fröken Vatten
Härligt skrivet =D
Postat av: Rasmus
Tja!!! tänkte bara säja att parkour verkar askul och är väldigt intresserad av att börja med det. har ingen kondis att skryta med men jag är uthållig och som sagt väldigt intresserad. Om nit har några speciella tider så kan du maila dom till mig så kanske jag kan få vara med er?
Tack på förhand, Rasmus
Trackback
