Stress, press och inställning
Jag skrev nyligen klart en uppsats om friidrott och dess användningsområden, utvecklingsmöjligheter, plus och minus som en del av skolidrotten och jag började fundera mer seriöst på tävling.
Friidrotten tränar liksom parkour en del grundläggande rörelser (löpning, hopp och kast) och ur träningssynpunkt (motoriskt lärande) så är båda klart positiva. Men sen kommer tävlingsmomentet, något som till största del utgör idrottsutövandet idag. Tävlingar ökar prestationen, där finns inget att säga emot, men de bidrar även till att skapa "vinnare" och "förlorare", de "bra" och de "dåliga", för att inte nämna alla känslor däremellan. Men nog om friidrotten...
Fokuset för detta inlägg ska vara stress, då inom parkouren. Ordet stress får lätt en negativ ton när det är press som snarare brukar vara den negativa stressen. Det vi däremot vill ha och i de flesta fall definitivt har är en positiv stress, ett litet sympatikuspåslag som ger en prestationsökning, ett fokus som vi behöver.
Jag hade nyss en konversation med en träningskompis som har satt målet att förbättra sina passe muraille (wallruns), ett väldigt bra mål i detta fallet då det definitivt kräver en balans mellan korrdination och styrka, ett avstamp. Desto svårare vägg, desto mer perfekt balans.
Detta kräver en inställning, en inre motivation (kan ibland benämnas en "press på sig själv") att klara av hindret. Ni traceurer som läser detta känner igen känslan att stå framför en vägg som man vill klara av. Fingertopparna har varit uppe och man vet att man är sååå nära att komma upp. Man försöker igen, igen, igen och igen och till slut är man uppe. Vi kan kalla det en inlärningsdrill. Det spelar ingen roll om det tagit 5, 10 eller 200 försök, att komma upp innebär att man bevisat att det är inom ens fysiska räckvidd att klara av och då känns de där 200 försöken som ingenting.
Stressen, eller motivationen som det känns bättre att kalla den, behövs också när vi har den typen av hinder som vi måste klara på första försöket, t.ex. ett precisionshopp, förslagsvis mellan två räcken. Det vi har då är istället en sekundär form av drillar, vi kan kalla den kontrolldrill, där vi istället försöker göra rörelsen om och om igen för att den ska bli mer kontrollerad och därigenom lättare och säkrare.
Slutsatsen är att en viss mån av stress hjälper men är långt ifrån nödvändig. När jag tränar själv känner jag mig lugnare än nån gång annars på dygnet, undantaget ren sömn, det är meditation för mig. Men alla är vi olika.
Tack till Daniel (aka Surfaren) för inspirationen
Friidrotten tränar liksom parkour en del grundläggande rörelser (löpning, hopp och kast) och ur träningssynpunkt (motoriskt lärande) så är båda klart positiva. Men sen kommer tävlingsmomentet, något som till största del utgör idrottsutövandet idag. Tävlingar ökar prestationen, där finns inget att säga emot, men de bidrar även till att skapa "vinnare" och "förlorare", de "bra" och de "dåliga", för att inte nämna alla känslor däremellan. Men nog om friidrotten...
Fokuset för detta inlägg ska vara stress, då inom parkouren. Ordet stress får lätt en negativ ton när det är press som snarare brukar vara den negativa stressen. Det vi däremot vill ha och i de flesta fall definitivt har är en positiv stress, ett litet sympatikuspåslag som ger en prestationsökning, ett fokus som vi behöver.
Jag hade nyss en konversation med en träningskompis som har satt målet att förbättra sina passe muraille (wallruns), ett väldigt bra mål i detta fallet då det definitivt kräver en balans mellan korrdination och styrka, ett avstamp. Desto svårare vägg, desto mer perfekt balans.
Detta kräver en inställning, en inre motivation (kan ibland benämnas en "press på sig själv") att klara av hindret. Ni traceurer som läser detta känner igen känslan att stå framför en vägg som man vill klara av. Fingertopparna har varit uppe och man vet att man är sååå nära att komma upp. Man försöker igen, igen, igen och igen och till slut är man uppe. Vi kan kalla det en inlärningsdrill. Det spelar ingen roll om det tagit 5, 10 eller 200 försök, att komma upp innebär att man bevisat att det är inom ens fysiska räckvidd att klara av och då känns de där 200 försöken som ingenting.
Stressen, eller motivationen som det känns bättre att kalla den, behövs också när vi har den typen av hinder som vi måste klara på första försöket, t.ex. ett precisionshopp, förslagsvis mellan två räcken. Det vi har då är istället en sekundär form av drillar, vi kan kalla den kontrolldrill, där vi istället försöker göra rörelsen om och om igen för att den ska bli mer kontrollerad och därigenom lättare och säkrare.
Slutsatsen är att en viss mån av stress hjälper men är långt ifrån nödvändig. När jag tränar själv känner jag mig lugnare än nån gång annars på dygnet, undantaget ren sömn, det är meditation för mig. Men alla är vi olika.
Tack till Daniel (aka Surfaren) för inspirationen
En kort tanke om flow och samverkan
Detta är något jag tog upp under en övning på en av våra senaste träningar. Att få till ett flow.
Begreppet flow har egna betydelser i många olika träningsformer och ofta så är betydelsen ganska entydig, det flyter på, känns bra. Inom parkour är betydelsen ordmässigt lika men inte i helt dessamma i dess utförande.
Att uppnå ett flöde, ett "flow" i sina rörelser är ett av de mål som finns inom le parkour. Detta innebär simpelt nog en aldrig avstannande rörelse, att ständigt vara i förflyttning och aldrig stanna upp. För att uppnå det här målet krävs inte bara att fysiskt kunna utföra rörelserna med en visst snabbhet och precision men också två stora rent mentala delar.
1. Att ha tränat sig till den nivån att rörelserna inte kräver någon dirket tankeverksamhet utöver själva signalen att agera, rörelserna ska så att säga, komma av sig själva.
2. Att mentalt ligga steget före sig själv i rörelsen. Det svåraste momentet inom le parkour är att binda samman flera rörelser till en sammansatt och för detta krävs att min nästa rörelse påbörjas mentalt innan den fysiska rörelsen. När jag väl påbörjat en specifik rörelse skall fokus så snart det är möjligt läggas på nästa rörelse.
Något annat som rent fysiskt behövs och ofta underskattas är samverkan med sin milj, den fysiska omgivningen vi springer igenom. Det kan vara något så enkelt som att ta första löpsteget i en vattenränna för att få bästa möjliga frånskjut. Sedan vi började röra oss upprätt underskattas ofta även armarna vid förflyttning på plan mark. Vi kan simpelt nog använda armarna till att skjuta sig vidare vid passage i ett smalt hörn eller nära en vägg. Det kan handla om att dra eller trycka sig vidare vid mer tekniska passager mellan räcken och dyl. Jag ska betona detta mer vid kommande träningar när tillfälle ges.
Begreppet flow har egna betydelser i många olika träningsformer och ofta så är betydelsen ganska entydig, det flyter på, känns bra. Inom parkour är betydelsen ordmässigt lika men inte i helt dessamma i dess utförande.
Att uppnå ett flöde, ett "flow" i sina rörelser är ett av de mål som finns inom le parkour. Detta innebär simpelt nog en aldrig avstannande rörelse, att ständigt vara i förflyttning och aldrig stanna upp. För att uppnå det här målet krävs inte bara att fysiskt kunna utföra rörelserna med en visst snabbhet och precision men också två stora rent mentala delar.
1. Att ha tränat sig till den nivån att rörelserna inte kräver någon dirket tankeverksamhet utöver själva signalen att agera, rörelserna ska så att säga, komma av sig själva.
2. Att mentalt ligga steget före sig själv i rörelsen. Det svåraste momentet inom le parkour är att binda samman flera rörelser till en sammansatt och för detta krävs att min nästa rörelse påbörjas mentalt innan den fysiska rörelsen. När jag väl påbörjat en specifik rörelse skall fokus så snart det är möjligt läggas på nästa rörelse.
Något annat som rent fysiskt behövs och ofta underskattas är samverkan med sin milj, den fysiska omgivningen vi springer igenom. Det kan vara något så enkelt som att ta första löpsteget i en vattenränna för att få bästa möjliga frånskjut. Sedan vi började röra oss upprätt underskattas ofta även armarna vid förflyttning på plan mark. Vi kan simpelt nog använda armarna till att skjuta sig vidare vid passage i ett smalt hörn eller nära en vägg. Det kan handla om att dra eller trycka sig vidare vid mer tekniska passager mellan räcken och dyl. Jag ska betona detta mer vid kommande träningar när tillfälle ges.
Ett helt år av träning
Rubriken syftar som ni nog förstår inte på att jag har tränat i ett år konstant eller sammanlagt eller något sånt. Det vi kom att tänka på under dagens träning var att vi kört regelbundna träningar hela vintern, undantaget ett kort uppehåll för jul/nyår då de flesta hade andra planer.
Oavstt snö, regn, kyla eller blåst så har vi hållit träningarna igång. Det är stort. Bättre upp är ju att vi faktiskt gjort framsteg under vintern, jag känner iofs bara till mina egna men jag har iaf blivit mycket säkrare på vissa rörelser under vintern som jag inte alls vågade i somras och då var det torrt.
Under åren av parkourträning har jag insett vikten att tänka på vad jag gör på en nivå som behandlar varje del av kroppen i varje stadium av rörelsen, men jag har också insett vikten av att låta bli att tänka och låta kroppen själv ta hand om allt det jag försökt lära den under åren. När jag tränar själv och springer genom stan så ligger tankarna sällan på mina rörelser, jag kan vara inne i tankar på en söt tjej, parkourklasserna eller eldkonsten. Tanken tar slut, verkligheten kommer tillbaka och jag står på en mur och tittar ner på slussen.
Så vad vill jag komma fram till med det här? Att ibland dock oftare än många inser är den bästa metoden helt enkelt att sluta tänka och bara göra, för om man vet att man fysiskt klarar rörelsen så är det, för att citera signaturen, för lätt för att tänka.
För att återgå till den ursprungliga tanken med detta inlägg...
Med risk för att repetera ett tidigare inlägg, blöta, kalla och hala miljöer är verkligen en grymt utvecklande miljö att träna i. Om vi kan klara en vägg när marken fram till den är täckt av snö, hur mycket lättare blir inte den när det är varmt och torrt? Om vi klarar en fysslinga ett visst antal varv så här års när räcken är iskalla och marken är blöt, hur mycket lättare blir inte den när händerna inte tappar känseln av kyla efter första varvet?
Jo, jag har stora förhoppningar och förväntningar inför sommarhalvåret. Jag ser fram emot stora framsteg hos elever som instruktörer. Jag ser fram emot att träffa alla nya människor som vill lära sig se världen på ett annat sätt.
Så vad behövs för detta? Ganska enkelt, ni som tränar i och leker med den miljö vi har omkring oss. Stort tack till er!
Oavstt snö, regn, kyla eller blåst så har vi hållit träningarna igång. Det är stort. Bättre upp är ju att vi faktiskt gjort framsteg under vintern, jag känner iofs bara till mina egna men jag har iaf blivit mycket säkrare på vissa rörelser under vintern som jag inte alls vågade i somras och då var det torrt.
Under åren av parkourträning har jag insett vikten att tänka på vad jag gör på en nivå som behandlar varje del av kroppen i varje stadium av rörelsen, men jag har också insett vikten av att låta bli att tänka och låta kroppen själv ta hand om allt det jag försökt lära den under åren. När jag tränar själv och springer genom stan så ligger tankarna sällan på mina rörelser, jag kan vara inne i tankar på en söt tjej, parkourklasserna eller eldkonsten. Tanken tar slut, verkligheten kommer tillbaka och jag står på en mur och tittar ner på slussen.
Så vad vill jag komma fram till med det här? Att ibland dock oftare än många inser är den bästa metoden helt enkelt att sluta tänka och bara göra, för om man vet att man fysiskt klarar rörelsen så är det, för att citera signaturen, för lätt för att tänka.
För att återgå till den ursprungliga tanken med detta inlägg...
Med risk för att repetera ett tidigare inlägg, blöta, kalla och hala miljöer är verkligen en grymt utvecklande miljö att träna i. Om vi kan klara en vägg när marken fram till den är täckt av snö, hur mycket lättare blir inte den när det är varmt och torrt? Om vi klarar en fysslinga ett visst antal varv så här års när räcken är iskalla och marken är blöt, hur mycket lättare blir inte den när händerna inte tappar känseln av kyla efter första varvet?
Jo, jag har stora förhoppningar och förväntningar inför sommarhalvåret. Jag ser fram emot stora framsteg hos elever som instruktörer. Jag ser fram emot att träffa alla nya människor som vill lära sig se världen på ett annat sätt.
Så vad behövs för detta? Ganska enkelt, ni som tränar i och leker med den miljö vi har omkring oss. Stort tack till er!
Tid för fokus
Dagen har varit varm (3 plusgrader) och blåsig. De senaste dagarnas snö/regn har till största delen torkat bort. Natten och morgondagen förväntas bli klara. Resultatet blir att för första gången på länge så kommer vi kunna köra träning på torr mark. Som jag nämnde i det senaste inlägget så är blöta en värdefull miljö att träna i men jag nämnde också att vi tränar för att det är roligt och sanningen att säga, det är mycket roligare när det är torrt.
Imorgon ska jag träna. Jag ska ta ett rejält pass innan kvällens ledda träning bara för att få fram den där känslan som bara parkourträningen kan ge mig. Det här är dock inte vad kvällens inlägg ska behandla, vidare till det.
Som traceurer bör vi känna vår egen kropp, detta är ingen nyhet, men det är inte tillräckligt att börja fundera först när träningsvärken kommer följande morgon eller först när en muskel sträcks under träningens första climb-up. Känslan ska komma innan träningen ens har börjat. Kroppen bör kännas igenom, konrolleras genom att känna av delarna som skapar helheten. Att kontrollera sin utrustning före användning är inget ovanligt hos erfarna utövare av olika träningsformer och vi som traceurer bör inte skilja oss i detta avseende. Kroppen är vår "utrustning", vårt redskap och denna bör kontrolleras för att uppmärksamma det som är viktigast i detta avseende: Kroppens funktion och din känsla rörande detsamma.
Är jag trött? Har jag sovit ordentligt?
Är jag hungrig? Har jag ätit för snart innan träning?
Hur känner jag mig i sinnet? Är jag motiverad? Har jag distraherande tankar?
Hur känns mina armar? Behöver någon av dem extra fokus idag?
Har magen och ryggen tränats ordentligt nyligen?
Hur känns mina ben? Känns knäna stabila eller ömma?
Är musklerna trötta? Har fokus mest legat på explosivitet eller uthållighet på sista tiden?
Några exempel bara. Detta är självklart inte frågor som jag lugnt och metodiskt går igenom före varje pass men genom en snabb men noggrann analys av den egna kroppen är det lättare att förbereda sig mentalt samt att ge bättre möjlighet att anpassa träningen för kroppens behov. Är det första gången du funderar över det här vid träning så ta din tid de första gångerna, med tiden kommer det bli lättare att snabbt få en känsla för vad du ska få in i träningen, tänka på vid anpassning och vad som behöver mer tid för fokus.
Imorgon ska jag träna. Jag ska ta ett rejält pass innan kvällens ledda träning bara för att få fram den där känslan som bara parkourträningen kan ge mig. Det här är dock inte vad kvällens inlägg ska behandla, vidare till det.
Som traceurer bör vi känna vår egen kropp, detta är ingen nyhet, men det är inte tillräckligt att börja fundera först när träningsvärken kommer följande morgon eller först när en muskel sträcks under träningens första climb-up. Känslan ska komma innan träningen ens har börjat. Kroppen bör kännas igenom, konrolleras genom att känna av delarna som skapar helheten. Att kontrollera sin utrustning före användning är inget ovanligt hos erfarna utövare av olika träningsformer och vi som traceurer bör inte skilja oss i detta avseende. Kroppen är vår "utrustning", vårt redskap och denna bör kontrolleras för att uppmärksamma det som är viktigast i detta avseende: Kroppens funktion och din känsla rörande detsamma.
Är jag trött? Har jag sovit ordentligt?
Är jag hungrig? Har jag ätit för snart innan träning?
Hur känner jag mig i sinnet? Är jag motiverad? Har jag distraherande tankar?
Hur känns mina armar? Behöver någon av dem extra fokus idag?
Har magen och ryggen tränats ordentligt nyligen?
Hur känns mina ben? Känns knäna stabila eller ömma?
Är musklerna trötta? Har fokus mest legat på explosivitet eller uthållighet på sista tiden?
Några exempel bara. Detta är självklart inte frågor som jag lugnt och metodiskt går igenom före varje pass men genom en snabb men noggrann analys av den egna kroppen är det lättare att förbereda sig mentalt samt att ge bättre möjlighet att anpassa träningen för kroppens behov. Är det första gången du funderar över det här vid träning så ta din tid de första gångerna, med tiden kommer det bli lättare att snabbt få en känsla för vad du ska få in i träningen, tänka på vid anpassning och vad som behöver mer tid för fokus.
Vatten
Liknelsen mellan traceurer (aktiva parkourutövare) och katter har kommit upp tidigare. Inte bara med rörelsers utförande, namnen på dem och inspiration till dem utan också relationen til vatten.
Utövare av le parkour blir på något sätt alldeles livrädda så fort det blir blött utanför fönstret. Varför blir vi det? För att det inte är varmt och gosigt längre? Missförstå mig rätt, jag har fullständigt sympati för de åsikterna då jag länge delade dom.
Frågan är om det är värt att vara inne och gosa i värmen medans balans, koordination och rörelsevanan blir sämre och sämre? Visst kan man träna andra saker för att hålla fysiken uppe, men parkour är djupare än så. Det handlar om kopplingen till sin omgivning, räcket man håller i och marken under sina fötter. En koppling, en kontakt som lätt försämras under vinterhalvåret, ibland tillsammans med delar av fysiken.
Vi tränar för att behärska, eller t.o.m bemästra får miljö. Är det då dåligt med en miljö som kräver en ökad anpassning, kontroll och försiktighet? Vetskapen om hur du och din miljö fungerar trots blöta och kyla är bra kunskap, Lär dig det.
Följdfrågan om vi ser det åt andra hållet, är det värt kylan och blötan att träna ute under de här perioderna? Min åsikt är definitivt ja, men liksom det mesta inom le parkour så är även detta en personlig avvägning. Vi tränar trots allt inte bara för att bli bra på det vi gör utan också för att vi älskar det. Jag älskar det, tillräckligt mycket för att vädret mindre och mindre spelar roll. Ösregn är det enda jag hittils undviker av den enkla anledningen att jag inte har något tillräckligt offervilligt regnställ att träna i. Jag har inget problem med vatten, kroppen klarar det och kläder torkar men mobil och plånbok är tråkigt nog inte lika vattentåliga.
Så, om tre timmar är det träning. Utomhus är i en snygg gråskala, det är nollgradigt, lite lagom slaskigt och det faller fortfarande blötsnö sedan i morse. Får se hur många modiga vi får ut idag...
Utövare av le parkour blir på något sätt alldeles livrädda så fort det blir blött utanför fönstret. Varför blir vi det? För att det inte är varmt och gosigt längre? Missförstå mig rätt, jag har fullständigt sympati för de åsikterna då jag länge delade dom.
Frågan är om det är värt att vara inne och gosa i värmen medans balans, koordination och rörelsevanan blir sämre och sämre? Visst kan man träna andra saker för att hålla fysiken uppe, men parkour är djupare än så. Det handlar om kopplingen till sin omgivning, räcket man håller i och marken under sina fötter. En koppling, en kontakt som lätt försämras under vinterhalvåret, ibland tillsammans med delar av fysiken.
Vi tränar för att behärska, eller t.o.m bemästra får miljö. Är det då dåligt med en miljö som kräver en ökad anpassning, kontroll och försiktighet? Vetskapen om hur du och din miljö fungerar trots blöta och kyla är bra kunskap, Lär dig det.
Följdfrågan om vi ser det åt andra hållet, är det värt kylan och blötan att träna ute under de här perioderna? Min åsikt är definitivt ja, men liksom det mesta inom le parkour så är även detta en personlig avvägning. Vi tränar trots allt inte bara för att bli bra på det vi gör utan också för att vi älskar det. Jag älskar det, tillräckligt mycket för att vädret mindre och mindre spelar roll. Ösregn är det enda jag hittils undviker av den enkla anledningen att jag inte har något tillräckligt offervilligt regnställ att träna i. Jag har inget problem med vatten, kroppen klarar det och kläder torkar men mobil och plånbok är tråkigt nog inte lika vattentåliga.
Så, om tre timmar är det träning. Utomhus är i en snygg gråskala, det är nollgradigt, lite lagom slaskigt och det faller fortfarande blötsnö sedan i morse. Får se hur många modiga vi får ut idag...