Stress, press och inställning
Jag skrev nyligen klart en uppsats om friidrott och dess användningsområden, utvecklingsmöjligheter, plus och minus som en del av skolidrotten och jag började fundera mer seriöst på tävling.
Friidrotten tränar liksom parkour en del grundläggande rörelser (löpning, hopp och kast) och ur träningssynpunkt (motoriskt lärande) så är båda klart positiva. Men sen kommer tävlingsmomentet, något som till största del utgör idrottsutövandet idag. Tävlingar ökar prestationen, där finns inget att säga emot, men de bidrar även till att skapa "vinnare" och "förlorare", de "bra" och de "dåliga", för att inte nämna alla känslor däremellan. Men nog om friidrotten...
Fokuset för detta inlägg ska vara stress, då inom parkouren. Ordet stress får lätt en negativ ton när det är press som snarare brukar vara den negativa stressen. Det vi däremot vill ha och i de flesta fall definitivt har är en positiv stress, ett litet sympatikuspåslag som ger en prestationsökning, ett fokus som vi behöver.
Jag hade nyss en konversation med en träningskompis som har satt målet att förbättra sina passe muraille (wallruns), ett väldigt bra mål i detta fallet då det definitivt kräver en balans mellan korrdination och styrka, ett avstamp. Desto svårare vägg, desto mer perfekt balans.
Detta kräver en inställning, en inre motivation (kan ibland benämnas en "press på sig själv") att klara av hindret. Ni traceurer som läser detta känner igen känslan att stå framför en vägg som man vill klara av. Fingertopparna har varit uppe och man vet att man är sååå nära att komma upp. Man försöker igen, igen, igen och igen och till slut är man uppe. Vi kan kalla det en inlärningsdrill. Det spelar ingen roll om det tagit 5, 10 eller 200 försök, att komma upp innebär att man bevisat att det är inom ens fysiska räckvidd att klara av och då känns de där 200 försöken som ingenting.
Stressen, eller motivationen som det känns bättre att kalla den, behövs också när vi har den typen av hinder som vi måste klara på första försöket, t.ex. ett precisionshopp, förslagsvis mellan två räcken. Det vi har då är istället en sekundär form av drillar, vi kan kalla den kontrolldrill, där vi istället försöker göra rörelsen om och om igen för att den ska bli mer kontrollerad och därigenom lättare och säkrare.
Slutsatsen är att en viss mån av stress hjälper men är långt ifrån nödvändig. När jag tränar själv känner jag mig lugnare än nån gång annars på dygnet, undantaget ren sömn, det är meditation för mig. Men alla är vi olika.
Tack till Daniel (aka Surfaren) för inspirationen
Friidrotten tränar liksom parkour en del grundläggande rörelser (löpning, hopp och kast) och ur träningssynpunkt (motoriskt lärande) så är båda klart positiva. Men sen kommer tävlingsmomentet, något som till största del utgör idrottsutövandet idag. Tävlingar ökar prestationen, där finns inget att säga emot, men de bidrar även till att skapa "vinnare" och "förlorare", de "bra" och de "dåliga", för att inte nämna alla känslor däremellan. Men nog om friidrotten...
Fokuset för detta inlägg ska vara stress, då inom parkouren. Ordet stress får lätt en negativ ton när det är press som snarare brukar vara den negativa stressen. Det vi däremot vill ha och i de flesta fall definitivt har är en positiv stress, ett litet sympatikuspåslag som ger en prestationsökning, ett fokus som vi behöver.
Jag hade nyss en konversation med en träningskompis som har satt målet att förbättra sina passe muraille (wallruns), ett väldigt bra mål i detta fallet då det definitivt kräver en balans mellan korrdination och styrka, ett avstamp. Desto svårare vägg, desto mer perfekt balans.
Detta kräver en inställning, en inre motivation (kan ibland benämnas en "press på sig själv") att klara av hindret. Ni traceurer som läser detta känner igen känslan att stå framför en vägg som man vill klara av. Fingertopparna har varit uppe och man vet att man är sååå nära att komma upp. Man försöker igen, igen, igen och igen och till slut är man uppe. Vi kan kalla det en inlärningsdrill. Det spelar ingen roll om det tagit 5, 10 eller 200 försök, att komma upp innebär att man bevisat att det är inom ens fysiska räckvidd att klara av och då känns de där 200 försöken som ingenting.
Stressen, eller motivationen som det känns bättre att kalla den, behövs också när vi har den typen av hinder som vi måste klara på första försöket, t.ex. ett precisionshopp, förslagsvis mellan två räcken. Det vi har då är istället en sekundär form av drillar, vi kan kalla den kontrolldrill, där vi istället försöker göra rörelsen om och om igen för att den ska bli mer kontrollerad och därigenom lättare och säkrare.
Slutsatsen är att en viss mån av stress hjälper men är långt ifrån nödvändig. När jag tränar själv känner jag mig lugnare än nån gång annars på dygnet, undantaget ren sömn, det är meditation för mig. Men alla är vi olika.
Tack till Daniel (aka Surfaren) för inspirationen
Kommentarer
Postat av: Issa
Alltid lika visa ord =) Hehe
Postat av: Ronnie
Väldigt tänkvärd läsning. Bra skrivet! Blir alltid så sugen att ge mig ut och träna efter jag läser dina inlägg! Trots att jag precis har kommit hem efter en 3 timmars träningssession hehe.. :)
/Ronnie
Trackback
