Utsikt ger insikt
Det här inlägget handlar mindre om Le parkour genom min ögon och mer om mig. Liksom många vet så är den här bloggen till för att sprida tankar och reflektioner om Le parkour, men det den också är till för är att jag ska få skriva av mig samt att mina vänner och familj ska få veta vad som rör sig i mitt huvud (förutom kvinnor, eld och parkour... men så värst mycket mer är det inte iofs...)
Följande bilder är tagna av en fotograf vid namn Maja Brand och det hon lyckades göra med de här bilderna var att till stort sett summera en stor del av min personlighet. Ni kan hitta fler riktigt läckra foton på hennes sida, http://www.majabrand.se/
Bilden säger sig själv, Le Parkour. Den rörelsekonst som jag spenderar. har spenderat och kommer spendera så otroligt mycket tid på att lära mig. Självklart är fotot taget under slussen, den plats som varit min inkörsport i Le parkour, den plats där jag tränat i snart 4 år utan att någonsin tröttna på den.
En plats att sitta och titta ut på allt som rör sig utomkring en. När det blivit en så befäst vana att allt omkring en rör sig långsammare är det en perfekt konstrast att sätta sig och observera hur resten av världen rör sig. Precis som att vi traceurer har ett flow, en ständig rörelse genom vår omgivning har vårt samhälle ett eget flow. Från denna plats kan jag se bilar, tåg, båtar, fåglar, människor och alla i rörelse. Någon ska på café, någon på date och en tredje till jobbet. Det gemensamma är att de alla rör sig och tillsammans skapar de ett flöde, en konstant rörelse utan mönster eller regler. Ett gemensamt flöde.
Till slut har vi min ring, en ring har burit om halsen så länge jag kan minnas. Ganska nyligen har den här sortens halsband visst blivit någon sorts modegrej, men man ska väl inte klaga. Ringen köpte jag av en smed för länge sedan, på Skansen om jag inte minns fel. Kedjan, som jag fick en gång av min mamma hade tidigare ett lejon (min stjärnbild) hängande på sig. Ringen har haft sällskap av andra ringar vid tillfälle men den har alltid funnits kvar, den enda som fortfarande behövs. Den är en påminnelse om den styrka som jag och alla andra behöver, både den vi behöver för rörelse och den vi behöver för vår vilja och våra åsikter.
Jag kan inte riktigt förklara vad som var meningen med det här inlägget, det kändes mest som att jag behövde skriva av mig lite. Om ni läste så här långt, så tack för tålamodet.
Följande bilder är tagna av en fotograf vid namn Maja Brand och det hon lyckades göra med de här bilderna var att till stort sett summera en stor del av min personlighet. Ni kan hitta fler riktigt läckra foton på hennes sida, http://www.majabrand.se/
Bilden säger sig själv, Le Parkour. Den rörelsekonst som jag spenderar. har spenderat och kommer spendera så otroligt mycket tid på att lära mig. Självklart är fotot taget under slussen, den plats som varit min inkörsport i Le parkour, den plats där jag tränat i snart 4 år utan att någonsin tröttna på den.
En plats att sitta och titta ut på allt som rör sig utomkring en. När det blivit en så befäst vana att allt omkring en rör sig långsammare är det en perfekt konstrast att sätta sig och observera hur resten av världen rör sig. Precis som att vi traceurer har ett flow, en ständig rörelse genom vår omgivning har vårt samhälle ett eget flow. Från denna plats kan jag se bilar, tåg, båtar, fåglar, människor och alla i rörelse. Någon ska på café, någon på date och en tredje till jobbet. Det gemensamma är att de alla rör sig och tillsammans skapar de ett flöde, en konstant rörelse utan mönster eller regler. Ett gemensamt flöde.
Till slut har vi min ring, en ring har burit om halsen så länge jag kan minnas. Ganska nyligen har den här sortens halsband visst blivit någon sorts modegrej, men man ska väl inte klaga. Ringen köpte jag av en smed för länge sedan, på Skansen om jag inte minns fel. Kedjan, som jag fick en gång av min mamma hade tidigare ett lejon (min stjärnbild) hängande på sig. Ringen har haft sällskap av andra ringar vid tillfälle men den har alltid funnits kvar, den enda som fortfarande behövs. Den är en påminnelse om den styrka som jag och alla andra behöver, både den vi behöver för rörelse och den vi behöver för vår vilja och våra åsikter.
Jag kan inte riktigt förklara vad som var meningen med det här inlägget, det kändes mest som att jag behövde skriva av mig lite. Om ni läste så här långt, så tack för tålamodet.
Kommentarer
Postat av: Surfis
Sköna bilder.
Alltid intressant att läsa, även om du själv inte tycker dina inlägg är så vettiga. :)
Postat av: Cyper
Jag har en precis likadan ring, fast på min står det ''Hope''. Fick den av min moster för ett bra tag sedan. Vad jag vet så har man den samt köper den för att stödja barncancerfonden. För mig betyder den hopp för mig själv och alla runt mig. :)
Trackback
