Ditt eget race
Tänkte dela med mig av lite funderingar som dök upp under de senaste veckorna. Tanken i sig är inte ny i sammanhanget men jag ska ta det från början.
Jag hade en diskussion med några klasskompisar om att det fanns mycket man tyckte man behövde göra bara för att andra förväntar sig det. Då nämnde jag en av de saker jag lever efter, att kör man sitt eget race så vinner man alltid, varvid en av killarna tyckte det var väldigt bra sagt men sedan tillade "Den som kunde det".
Att köra sitt eget race verkar vara svårt för många, en näst intill konstig tanke. Dock är det inget konstigt att vi som de flockdjur vi (tydligen) är har blivit ganska vana vid att göra som andra. Speciellt då vi som i detta fallet pratar med tävlingsmänniskor som är så vana vid att bli bedömda och jämförda med sina rivaler. Det sk. "egna racet" finns inte alltid.
Funderingen kom direkt till Parkour, vilket det inte sällan gör i mitt huvud och kopplingen kom ganska direkt. Är inte traceuren det perfekta exemplet på att köra sitt eget race? Visst är vi beroende av mycket liksom de flesta t.ex. respekt för andra människor. Det är inställningen, synen på omgivningen som skiljer oss från mängden.
Är det verkligen så svårt att bryta sig ur ledet och skapa sin egen ström? Att sluta gå rakt och börja flyta fritt. Med risk för att flumma bort för mycket hoppas jag att budskapet kommer fram.
Gör egna val. Hitta en egen väg eller skapa en.
Jag hade en diskussion med några klasskompisar om att det fanns mycket man tyckte man behövde göra bara för att andra förväntar sig det. Då nämnde jag en av de saker jag lever efter, att kör man sitt eget race så vinner man alltid, varvid en av killarna tyckte det var väldigt bra sagt men sedan tillade "Den som kunde det".
Att köra sitt eget race verkar vara svårt för många, en näst intill konstig tanke. Dock är det inget konstigt att vi som de flockdjur vi (tydligen) är har blivit ganska vana vid att göra som andra. Speciellt då vi som i detta fallet pratar med tävlingsmänniskor som är så vana vid att bli bedömda och jämförda med sina rivaler. Det sk. "egna racet" finns inte alltid.
Funderingen kom direkt till Parkour, vilket det inte sällan gör i mitt huvud och kopplingen kom ganska direkt. Är inte traceuren det perfekta exemplet på att köra sitt eget race? Visst är vi beroende av mycket liksom de flesta t.ex. respekt för andra människor. Det är inställningen, synen på omgivningen som skiljer oss från mängden.
Är det verkligen så svårt att bryta sig ur ledet och skapa sin egen ström? Att sluta gå rakt och börja flyta fritt. Med risk för att flumma bort för mycket hoppas jag att budskapet kommer fram.
Gör egna val. Hitta en egen väg eller skapa en.
Kort summering
Jag varit borta i två veckor nu och även innan dess var det ett tag sen jag uppdaterade. Tänkte skriva lite om de senaste två veckorna, mest för att jag ska minnas men också för er som kanske undrar varför jag dissat er i två veckor :)
Jag har alltså spenderat en vecka på skidor mellan Abisko och Kebnekaise och en vecka på carvingskidor, snowboard, längdskidor och telisar i Björkliden. Jag kom tillbaka till Stockholm tidigt imorse.
Söndag 8e Mars kl 18.12 satte jag mig med en proppfull ryggsäck, en lka proppfull bärsäck 2000, två par skidor och en snowboard (fråga inte ens hur jag fick det till centralen) på tåget mot Abisko. Ca 18 timmar senare står vi med all packning på Abisko turiststation redo att dra iväg med målet på Kebnekaise fjällstation.
Första dagen går hackigt, de flesta är ovana på skidor och vi tar oss sakta framåt. Lunchen går lite segt men vi tar oss vidare ganska bra ända tills vi hamnar på en frusen fors och får sakta men säkert klättra upp i djup snö för att hitta tillbaka till en lättare väg. Sent samma kväll kommer vi, trötta men glada fram till Abiskojaure, äter middag och somnar. Djupt.
Den kommande dagen har den längsta etappen på lite drygt 2 mil och börjar dessutom med en stigning på ca 220 höjdmeter. Skidvanan börjar bli bättre men det blir en lång dag och efter ca 8 timmars aktivt skidande plus pauser når vi Alesjaure, ett antal fjällstugor.
Följande dag jobbar vi oss vidare med ökad rutin och effektivitet till Tjetjka och dagen efter passerar vi genom Tjetjkapasset.
Tjetjkapasset var nog en av favoritdestinationerna under resan. Troligen den finaste platsen på hela turen. Utsikten från Keb hade nog varit bättre men den sparar vi till nästa tur. Bilden här ovanför är efter vi kommit ner i själva dalen, utsikten uppifrån var ganska mycket bättre.
Vi rör oss vidare mot Sälkastugorna, som förövrigt hade en väldigt mysig bastu. Dagen efter nådde vi Singi.
Vid Singistugorna slutade vi röra oss söderut (ungefär den riktningen som bilden är tagen) och satte kursen ganska rakt österut. Nästa destination: Kebnekaise fjällstation. Där väntade en varm bastu, sängar och en 3-rätters middag.
Söndag den 15e kl 9 lämnade vi fjällstationen via skoter och åkte till Nikkaluokta (Sveriges kallaste plats), dock lyckligtvis bara för att kliva av skotrarna och in i en varm buss på väg till Björkliden.
Veckan i Björkliden var med undantag för de tidvis starka vindarna som tvingade personalen att stänga vissa liftar en helt klockren vecka. Det roligaste är att jag inte klassar mig som xxx-åkare längre. Carving, bräda, telemark, allt går ner. Dock känner jag att i pisten vill jag ha ett par ganska breda carvingskidor med bra midja, utanför pisten vill jag ha en freeridebräda för djupsnö och för chilldagar vill jag glida ner på ett par telisar, gärna twintip.
Efter två veckor åkning, tungt bärande, tentor, examinationer, finslipande av teknik, massvis med djupsnöåkning och offpist så är jag ganska nöjd med åkningen för i år och är nu enormt glad att vara hemma igen.
Jag har alltså spenderat en vecka på skidor mellan Abisko och Kebnekaise och en vecka på carvingskidor, snowboard, längdskidor och telisar i Björkliden. Jag kom tillbaka till Stockholm tidigt imorse.
Söndag 8e Mars kl 18.12 satte jag mig med en proppfull ryggsäck, en lka proppfull bärsäck 2000, två par skidor och en snowboard (fråga inte ens hur jag fick det till centralen) på tåget mot Abisko. Ca 18 timmar senare står vi med all packning på Abisko turiststation redo att dra iväg med målet på Kebnekaise fjällstation.
Första dagen går hackigt, de flesta är ovana på skidor och vi tar oss sakta framåt. Lunchen går lite segt men vi tar oss vidare ganska bra ända tills vi hamnar på en frusen fors och får sakta men säkert klättra upp i djup snö för att hitta tillbaka till en lättare väg. Sent samma kväll kommer vi, trötta men glada fram till Abiskojaure, äter middag och somnar. Djupt.
Den kommande dagen har den längsta etappen på lite drygt 2 mil och börjar dessutom med en stigning på ca 220 höjdmeter. Skidvanan börjar bli bättre men det blir en lång dag och efter ca 8 timmars aktivt skidande plus pauser når vi Alesjaure, ett antal fjällstugor.
Följande dag jobbar vi oss vidare med ökad rutin och effektivitet till Tjetjka och dagen efter passerar vi genom Tjetjkapasset.
Tjetjkapasset var nog en av favoritdestinationerna under resan. Troligen den finaste platsen på hela turen. Utsikten från Keb hade nog varit bättre men den sparar vi till nästa tur. Bilden här ovanför är efter vi kommit ner i själva dalen, utsikten uppifrån var ganska mycket bättre.
Vi rör oss vidare mot Sälkastugorna, som förövrigt hade en väldigt mysig bastu. Dagen efter nådde vi Singi.
Vid Singistugorna slutade vi röra oss söderut (ungefär den riktningen som bilden är tagen) och satte kursen ganska rakt österut. Nästa destination: Kebnekaise fjällstation. Där väntade en varm bastu, sängar och en 3-rätters middag.
Söndag den 15e kl 9 lämnade vi fjällstationen via skoter och åkte till Nikkaluokta (Sveriges kallaste plats), dock lyckligtvis bara för att kliva av skotrarna och in i en varm buss på väg till Björkliden.
Veckan i Björkliden var med undantag för de tidvis starka vindarna som tvingade personalen att stänga vissa liftar en helt klockren vecka. Det roligaste är att jag inte klassar mig som xxx-åkare längre. Carving, bräda, telemark, allt går ner. Dock känner jag att i pisten vill jag ha ett par ganska breda carvingskidor med bra midja, utanför pisten vill jag ha en freeridebräda för djupsnö och för chilldagar vill jag glida ner på ett par telisar, gärna twintip.
Efter två veckor åkning, tungt bärande, tentor, examinationer, finslipande av teknik, massvis med djupsnöåkning och offpist så är jag ganska nöjd med åkningen för i år och är nu enormt glad att vara hemma igen.
