Sthlm Traceur

Igår var det valborg och jag höll nästan på att glömma en av de viktigaste sakerna jag gör varje år: Majbrasan i Stocksund. För er som inte känner till det så har jag bott där till stort sett hela mitt liv. Om ni inte har nått större intresse av hur jag tänker om platser där jag växte upp så behöver ni inte läsa vidare, för det är vad det här inlägget handlar om.

Jag tror inte att det är möjligt att växa ifrån sin hemort, men man kan komma en bra bit därifrån. När jag var på väg ner mot brasan på Svanholmen funderade jag en del, jag såg småkillar gående med sina föräldrar och tänkte; det där brukade vara jag.

Då var smällare ungefär det roligaste som fanns på valborg, det var halva meningen med kvällen. Jag minns fortfarande inte vad det var som var så kul, men kul var det. Vi stod vid vattnet och skjöt ner raketer som torpeder i vattnet.

Majbrasan var annorlunda då också, visst var man mycket mindre men brasan var också mycket större, inte den lilla 3x3x2 meter grenhög det är idag. Det var innan kommunen förbjöd privat dumpning på majbrasan vilket resulterade i att den  bestod av allt från spjälsängar till stubbar som säkert skulle hålla till nästa års majbrasa. Men då var det iaf en jäääkla brasa.

Om jag inte missminner mig så var det för två år sedan som brasan var extremt ovillig att ta eld. Detta tyckte jag var himla tråkigt och ringde dit ett gäng eldartister. Dessa härliga människor kom ut till Stocksund och tillsammans med mig gick loss med eldleksaker och stod för underhållningen tills brasan kommit igång.

Det var förr. Igår fick jag faktiskt känslan av hur länge sen det faktiskt var som jag kunde komma ner dit och känna igen hälften varav många var jämnåriga vänner. Dock så mycket har det inte ändrats, kidsen grillar korv vid sin egen lilla brasa på stranden, de vuxna står och dricker vin, någon pratar dålig engelska med sin utländska kusin.

En sak som härligt nog alltid varit detsamma är en av mina äldsta och bästa vänner, trots att vi ses alldeles för sällan. Vi har gått i samma skola nästan hela skoltiden men av någon anledning alltid i parallellklasser. En extremt begåvad sångare som brukar sjunga i kören vid brasan och sedan gå med familjen upp till sitt hus nära brasan och äta middag med nära och kära. Jag blev inbjuden och spenderade resten av kvällen där med bra mat, sång och musik, vin och härliga människor.

Det började bli dags att röra sig hemåt och i Stocksund går bussarna precis lika sällan som när jag flyttade därifrån. Jag klagade inte, det innebar en skön kvällspromenad till Danderyds sjukhus. Det blir en väldig nostalgi att gå igenom sina gamla kvarter. Förbi mitt gamla hem, huset där min dåvarande bästa vän bodde, Stocksunds wärdshus som fortfarande har de bästa pizzorna jag vet, huset där den där jättesnygga tjejen bodde, min gamla skola, bron över E18 som jag gick balansgång på dum som jag var... Ett under att jag aldrig ramlade ner.

Efter en skön kväll full av gamla minnen kom jag hem till Sundyberg. Kändes konstigt, det är fortfarande som att jag åker hemifrån varje gång jag lämnar Stocksund. Antar att det finns ställen som man verkligen aldrig växer ifrån.