Sthlm Traceur

Det här inlägget är lite av en reflektion på vår senaste instruktörsträning inom parkour academy. Jag mötte (efter en ganska aktiv förmiddag) en träningskompis vid björns trädgård för träning. Det hade regnat en del under dagen och blåste kallt, resultatet var blöta och kyla.

Vi bestämde oss för att röra oss uppåt åt moskén till och hamnade i en garageinfart, övertäckt av byggnadställningar. Marken på infarten bestod av två filer, en in och en ut med upphöjda kanter, perfekta för precisioner. Min kompis kommer på en slinga. Vi står med ryggen mot ena väggen, gör ett jämfotahopp, tar ett stegs sats på marken, landar jämfota på nästa kant och gör precisionen bort till den bortre väggen. Betongen är dammig och blöt och rutinen blir inte helt lätt. Han säger: Vi gör den tio gånger, om någon misslyckas måste båda börja om på noll. Jag tänker: Ok, det kommer ta hur lång tid som helst...

Men jag kommer på mig själv. Fan, sådär tänkte jag för flera år sen, jag är bättre än så! Så vi börjar, jag missar några, han missar några, precisionen förbättras för varje hopp, hjärtat pumpar blod till låren. Han säger: Nu måste vi lugna ner oss lite. Så jag gör det, tar ett par djupa andetag, fokuserar hoppet och fortsätter. Vi tar oss upp i siffrorna. Tre gånger kommer vi till 7 och 8 innan någon missar och vi börjar om på noll.

Då händer något. Vi gör ettan perfekt, tvåan perfekt, trean, fyran, femman och till slut har vi gjort tio perfekta hopp var i en följd och känslan av framgång är stark.

Vi går vidare på chins och armgång med benen utsträckta framåt. En knapp halvtimme senare står vi och pustar.

På dessa två moment, i en garageinfart har vi just genomfört en helkroppsträning komplett med balans och koordinationsträning. Vad säger inte det om denna träningsform?

Och ja, jag fick min efterlängtade träningsvärk dagen efter.