Den egna förmågan
Hur vet jag hur långt jag kan driva mig själv?
Kan någon ge mig det perfekta svaret på detta så är det bara att gratuelera, det skulle resten av den parkourtränande världen ha ENORM nytta av. Jag tänkte iaf försöka delge mina funderingar på den här frågan.
Efter min resa till London har jag börjat se på min träning på ett lite annorlunda sätt, inte helt nytt, men annorlunda. Anledningen är enkel, jag har fått en bättre förståelse för hur långt jag kan driva mig själv i träningen.
Hopp som jag tidigare stått inför, tvekat, tvekat och tvekat igen för att till slut gå därifrån har helt plötsligt inte bara blivit möjliga utan rent av enkla.
Vad behövdes? Någon som har tränat betydligt längre än mig. Denna någon visade mig ett antal olika hopp och rörelser som jag tidigare känt var mycket svåra.
Sedan sa han: Gör det nu.
Men är det så enkelt? Krävs det bara något så enkelt för att våga tänja på sina gränser?
Nej, det är det inte. Denna någon måste ha en känsla för din förmåga, han/hon måste ha en inblick i hur länge du tränat, vilka rörelser du klarar och vilka du inte än vågar, vilka dina styrkor och svagheter är i rörelsekonsten. Dock är det viktigt att nämnas att denna förmåga, dessa styrkor och kunskaper du har ligger i många fall en ganska bra bit ifrån det du tror. Spärren sitter där den alltid gör, där den rent naturligt gör, i ditt huvud.
Tanken med detta något utsvävande inlägg är att delge några tankar om hur min syn på min träning, min styrka och min förmåga har förändrats och vidgats. Jag hoppas och vet att ni som tränat ett tag har fått samma känsla och att ni som är nybörjare kommer att få den. Det är bra grejer.
Kan någon ge mig det perfekta svaret på detta så är det bara att gratuelera, det skulle resten av den parkourtränande världen ha ENORM nytta av. Jag tänkte iaf försöka delge mina funderingar på den här frågan.
Efter min resa till London har jag börjat se på min träning på ett lite annorlunda sätt, inte helt nytt, men annorlunda. Anledningen är enkel, jag har fått en bättre förståelse för hur långt jag kan driva mig själv i träningen.
Hopp som jag tidigare stått inför, tvekat, tvekat och tvekat igen för att till slut gå därifrån har helt plötsligt inte bara blivit möjliga utan rent av enkla.
Vad behövdes? Någon som har tränat betydligt längre än mig. Denna någon visade mig ett antal olika hopp och rörelser som jag tidigare känt var mycket svåra.
Sedan sa han: Gör det nu.
Men är det så enkelt? Krävs det bara något så enkelt för att våga tänja på sina gränser?
Nej, det är det inte. Denna någon måste ha en känsla för din förmåga, han/hon måste ha en inblick i hur länge du tränat, vilka rörelser du klarar och vilka du inte än vågar, vilka dina styrkor och svagheter är i rörelsekonsten. Dock är det viktigt att nämnas att denna förmåga, dessa styrkor och kunskaper du har ligger i många fall en ganska bra bit ifrån det du tror. Spärren sitter där den alltid gör, där den rent naturligt gör, i ditt huvud.
Tanken med detta något utsvävande inlägg är att delge några tankar om hur min syn på min träning, min styrka och min förmåga har förändrats och vidgats. Jag hoppas och vet att ni som tränat ett tag har fått samma känsla och att ni som är nybörjare kommer att få den. Det är bra grejer.
