Den egna förmågan
Kan någon ge mig det perfekta svaret på detta så är det bara att gratuelera, det skulle resten av den parkourtränande världen ha ENORM nytta av. Jag tänkte iaf försöka delge mina funderingar på den här frågan.
Efter min resa till London har jag börjat se på min träning på ett lite annorlunda sätt, inte helt nytt, men annorlunda. Anledningen är enkel, jag har fått en bättre förståelse för hur långt jag kan driva mig själv i träningen.
Hopp som jag tidigare stått inför, tvekat, tvekat och tvekat igen för att till slut gå därifrån har helt plötsligt inte bara blivit möjliga utan rent av enkla.
Vad behövdes? Någon som har tränat betydligt längre än mig. Denna någon visade mig ett antal olika hopp och rörelser som jag tidigare känt var mycket svåra.
Sedan sa han: Gör det nu.
Men är det så enkelt? Krävs det bara något så enkelt för att våga tänja på sina gränser?
Nej, det är det inte. Denna någon måste ha en känsla för din förmåga, han/hon måste ha en inblick i hur länge du tränat, vilka rörelser du klarar och vilka du inte än vågar, vilka dina styrkor och svagheter är i rörelsekonsten. Dock är det viktigt att nämnas att denna förmåga, dessa styrkor och kunskaper du har ligger i många fall en ganska bra bit ifrån det du tror. Spärren sitter där den alltid gör, där den rent naturligt gör, i ditt huvud.
Tanken med detta något utsvävande inlägg är att delge några tankar om hur min syn på min träning, min styrka och min förmåga har förändrats och vidgats. Jag hoppas och vet att ni som tränat ett tag har fått samma känsla och att ni som är nybörjare kommer att få den. Det är bra grejer.
Det är verkligen bra skit :)
Du är så jävla filosofisk ibland. Is beautiful, I love it!
Välskrivet som alltid Martin!
Jag förstår precis vad du pratar om. Jag känner exakt samma sak efter London.
Jag känner det som att jag fått en djupare inblick i min egen förmåga. Att se så erfarna personer som dom i parkour generations b la, röra sig på ett sätt, och sedan prova att röra sig på samma plats, gör enormt mycket för självförtroendet, och det i sin tur, visar att man klarar mer än man tror. Det leder till att man lär sig mer om sin kropp och sin egna förmåga.
Men som du säger, det är inte så lätt som att någon som tränat längre, gör något för att man sen själv ska "våga". Man måste också veta att man klarar det man tänkt göra. Det är det som är det svåra. Att kombinera det man vet om sin förmåga, med det man vågar.
Ser fram emot att komma och träna med er i Stockholm snart. Ska försöka dyka upp minst två gånger under Oktober, då jag inte har någon hund då, så jag kommer vara mindre "bunden" till hemmet. :-)
Awesome Ronnie! Tack för att du skrev om London också, jag tog mig aldrig tiden :(
Men visst är det svårt att säga rätt saker, man måste bara avläsa förmågor och ge folk lite lagom push.
Hej. om man vill börja träna parkour med er är det någon speciell ålder för att börja? :)
