Parkour och styrka
När parkour bara var en lek, en fullkomlig soppa av röresler som vi tränade på utan att riktigt veta att vi tränade så missade vi en väldigt, väldigt viktig aspekt av parkour. En del av det som vi knappt visste existerade, jag återkommer till det.. Visst, vi kallade det träningar men det var inte ofta som det var riktigt ansträngande, eller för den delen utvecklande på ett så bra sätt som det hade kunnat vara.
Nybörjarträningarna startades och med dom kom en del styrketräning, men sällan mer än 10 min i början vilket inte utgjorde mer än en uppvärmning och svettdroppar var sällsynta. Jag säger inte att träningstillfällena inte var tränande på något sätt, eller att de inte var ansträngande alls, för självklart var dom det. Vi körde trots allt mellan 2-6 timmar varje gång och var i konstant, inte alltid snabb, men konstant rörelse under den tiden, undantaget en 45 min matpaus under längre pass.
Det är tråkigt när man tänker tillbaka på det. Att vi inte hade någon som sa till oss: Det här är parkour, det här ska ni tänka på, det här ska ni glömma och det, det och det är viktigast för er utveckling. Fine, pang, kör.
Grejen är att det hade vi och den personen var jag, men jag visste inte hela historien. Jag visste inte bättre. Jag är glad för det jag och de jag tränade med faktiskt har åstadkommit under de åren vi tränat men tänk vilket utveckling vi kunde fått och givit om vi hade lärt oss mer.
Det jag svävar runt med detta är självklart conditioning, alltså fysträning. Kondition och styrka, uthållig som explosiv. Idag har vi ett fantastiskt team i Parkour Akademin och vi tränar hårt, för idag vet vi att parkour utan conditioning är inte parkour. För att vi ska kunna hålla oss på den nivån vi är och samtidigt ta oss högre så måste vi styrketräna.
Träningen ska inte vara enkel. Vi ska komma därifrån slutkörda, uttröttade till en nivå vi aldrig kännt för. Då lär sig kroppen att bygga på sig för att klara det bättre nästa gång. Med styrketräning blir vi inte bara uthålligare för alla de påfrestningar som vi utsätter kroppen för inom parkour, men får motorik förbättras och därigenom reflexer och skadebenägenhet. Ökad motorisk färdighet innebär dels förstås att vi lättare och säkrare gör de rörelser som vi gör, men också att nya rörelsemönster blir lättare att hantera.
Vilken nivå kunde jag legat på idag om jag tränat mer conditioning från början? Ända anledningen till att jag inte sabbat mina knän under dessa år borde vara att jag kom direkt från Norrlandsjägarna och hade därigenom en bra grundfysik som jag kände att det skulle bli svårt att förbättra. Idag ser jag inte det som något problem. Jag har blivit starkare och det känns i allt jag gör. Säkrare rörelser, längre hopp och högre väggar blir lättare och lättare.
Målet efter varje träning bör inte vara att klara det där grymma hoppet, det är oviktigt om det kortare inte sitter perfekt 100 av 100 gånger när du är trött och frusen. Det ska vara att imorgon ska jag vara starkare än idag.
Nybörjarträningarna startades och med dom kom en del styrketräning, men sällan mer än 10 min i början vilket inte utgjorde mer än en uppvärmning och svettdroppar var sällsynta. Jag säger inte att träningstillfällena inte var tränande på något sätt, eller att de inte var ansträngande alls, för självklart var dom det. Vi körde trots allt mellan 2-6 timmar varje gång och var i konstant, inte alltid snabb, men konstant rörelse under den tiden, undantaget en 45 min matpaus under längre pass.
Det är tråkigt när man tänker tillbaka på det. Att vi inte hade någon som sa till oss: Det här är parkour, det här ska ni tänka på, det här ska ni glömma och det, det och det är viktigast för er utveckling. Fine, pang, kör.
Grejen är att det hade vi och den personen var jag, men jag visste inte hela historien. Jag visste inte bättre. Jag är glad för det jag och de jag tränade med faktiskt har åstadkommit under de åren vi tränat men tänk vilket utveckling vi kunde fått och givit om vi hade lärt oss mer.
Det jag svävar runt med detta är självklart conditioning, alltså fysträning. Kondition och styrka, uthållig som explosiv. Idag har vi ett fantastiskt team i Parkour Akademin och vi tränar hårt, för idag vet vi att parkour utan conditioning är inte parkour. För att vi ska kunna hålla oss på den nivån vi är och samtidigt ta oss högre så måste vi styrketräna.
Träningen ska inte vara enkel. Vi ska komma därifrån slutkörda, uttröttade till en nivå vi aldrig kännt för. Då lär sig kroppen att bygga på sig för att klara det bättre nästa gång. Med styrketräning blir vi inte bara uthålligare för alla de påfrestningar som vi utsätter kroppen för inom parkour, men får motorik förbättras och därigenom reflexer och skadebenägenhet. Ökad motorisk färdighet innebär dels förstås att vi lättare och säkrare gör de rörelser som vi gör, men också att nya rörelsemönster blir lättare att hantera.
Vilken nivå kunde jag legat på idag om jag tränat mer conditioning från början? Ända anledningen till att jag inte sabbat mina knän under dessa år borde vara att jag kom direkt från Norrlandsjägarna och hade därigenom en bra grundfysik som jag kände att det skulle bli svårt att förbättra. Idag ser jag inte det som något problem. Jag har blivit starkare och det känns i allt jag gör. Säkrare rörelser, längre hopp och högre väggar blir lättare och lättare.
Målet efter varje träning bör inte vara att klara det där grymma hoppet, det är oviktigt om det kortare inte sitter perfekt 100 av 100 gånger när du är trött och frusen. Det ska vara att imorgon ska jag vara starkare än idag.
Kommentarer
Trackback
