Vardagsfunderingar
Ännu en påminnelse från en vän och ännu ett inlägg.
Jag tänkte inte skriva någon uppsats om nyår, tror alla vet när det var. Kan iaf säga att det var ruskigt kul och att jag inte ska dricka för mycket när jag inte ätit middag :)
På senaste tiden har jag funderat en del på folks vardagsbeteenden. Som aktiv utövare av le parkour så rör jag mig en hel del på sätt som inte är helt normala samt att i träningen så tar jag mig då och då till platser där få människor uppehåller sig men som däremot gör det lätt att observera hur folk rör sig och agerar.
Först har vi det här med sura miner. Vad är grejen med att bara se glad ut när man pratar med en vän eller släkting? Som om leendet är något som måste klistras på för att man måste. Testa att ta en tur på stan och 1. se inte sur ut och 2. bjud på ett leende lite då och då.
Mer då... Den här härliga grejen som människor gör, att pressa sig in i tunnelbanan och sen rusha ut ur tunnelbanan bara för att ställa sig och vänta i kön till rulltrappan (?!) när den vanliga trappan står näst intill tom. Ett beteende som jag fortfarande inte fattar. Varför är det bara ok att anstränga sig när det är meningen att man ska göra det? Verkar dumt att använda kroppen i onödan, det är ju inte som om den är byggd för rörelse heller.
En litet tillägg här, med detta menar jag inte att folk är långsamma eller sega, verkligen inte. Jag är hel en förespråkare av att välja sin egen väg och tempo, men parkourträningen sätter sin prägel på hur omgivningen uppfattas och hur rörelser hanteras. Jag är inte stressad, känner att jag måste komma fram snabbare än alla andra. Jag tycker bara om att röra mig fort.
Imorgon ska jag träna i stan iaf, ser fram emot det. Få saker går upp mot känslan av att världen saktar ner. Nej nu har jag några mail att skriva. Gott nytt år på er!
Jag tänkte inte skriva någon uppsats om nyår, tror alla vet när det var. Kan iaf säga att det var ruskigt kul och att jag inte ska dricka för mycket när jag inte ätit middag :)
På senaste tiden har jag funderat en del på folks vardagsbeteenden. Som aktiv utövare av le parkour så rör jag mig en hel del på sätt som inte är helt normala samt att i träningen så tar jag mig då och då till platser där få människor uppehåller sig men som däremot gör det lätt att observera hur folk rör sig och agerar.
Först har vi det här med sura miner. Vad är grejen med att bara se glad ut när man pratar med en vän eller släkting? Som om leendet är något som måste klistras på för att man måste. Testa att ta en tur på stan och 1. se inte sur ut och 2. bjud på ett leende lite då och då.
Mer då... Den här härliga grejen som människor gör, att pressa sig in i tunnelbanan och sen rusha ut ur tunnelbanan bara för att ställa sig och vänta i kön till rulltrappan (?!) när den vanliga trappan står näst intill tom. Ett beteende som jag fortfarande inte fattar. Varför är det bara ok att anstränga sig när det är meningen att man ska göra det? Verkar dumt att använda kroppen i onödan, det är ju inte som om den är byggd för rörelse heller.
En litet tillägg här, med detta menar jag inte att folk är långsamma eller sega, verkligen inte. Jag är hel en förespråkare av att välja sin egen väg och tempo, men parkourträningen sätter sin prägel på hur omgivningen uppfattas och hur rörelser hanteras. Jag är inte stressad, känner att jag måste komma fram snabbare än alla andra. Jag tycker bara om att röra mig fort.
Imorgon ska jag träna i stan iaf, ser fram emot det. Få saker går upp mot känslan av att världen saktar ner. Nej nu har jag några mail att skriva. Gott nytt år på er!
Kommentarer
Postat av: Surfis
Haha, jag kan inte hålla med mer om det där med rulltrappan. Samma sak med pendeltåget också, alla vill av först så de ska få ställa sig och blockera rulltrappan för så många som möjligt.
Trackback
