Parkour och styrka
När parkour bara var en lek, en fullkomlig soppa av röresler som vi tränade på utan att riktigt veta att vi tränade så missade vi en väldigt, väldigt viktig aspekt av parkour. En del av det som vi knappt visste existerade, jag återkommer till det.. Visst, vi kallade det träningar men det var inte ofta som det var riktigt ansträngande, eller för den delen utvecklande på ett så bra sätt som det hade kunnat vara.
Nybörjarträningarna startades och med dom kom en del styrketräning, men sällan mer än 10 min i början vilket inte utgjorde mer än en uppvärmning och svettdroppar var sällsynta. Jag säger inte att träningstillfällena inte var tränande på något sätt, eller att de inte var ansträngande alls, för självklart var dom det. Vi körde trots allt mellan 2-6 timmar varje gång och var i konstant, inte alltid snabb, men konstant rörelse under den tiden, undantaget en 45 min matpaus under längre pass.
Det är tråkigt när man tänker tillbaka på det. Att vi inte hade någon som sa till oss: Det här är parkour, det här ska ni tänka på, det här ska ni glömma och det, det och det är viktigast för er utveckling. Fine, pang, kör.
Grejen är att det hade vi och den personen var jag, men jag visste inte hela historien. Jag visste inte bättre. Jag är glad för det jag och de jag tränade med faktiskt har åstadkommit under de åren vi tränat men tänk vilket utveckling vi kunde fått och givit om vi hade lärt oss mer.
Det jag svävar runt med detta är självklart conditioning, alltså fysträning. Kondition och styrka, uthållig som explosiv. Idag har vi ett fantastiskt team i Parkour Akademin och vi tränar hårt, för idag vet vi att parkour utan conditioning är inte parkour. För att vi ska kunna hålla oss på den nivån vi är och samtidigt ta oss högre så måste vi styrketräna.
Träningen ska inte vara enkel. Vi ska komma därifrån slutkörda, uttröttade till en nivå vi aldrig kännt för. Då lär sig kroppen att bygga på sig för att klara det bättre nästa gång. Med styrketräning blir vi inte bara uthålligare för alla de påfrestningar som vi utsätter kroppen för inom parkour, men får motorik förbättras och därigenom reflexer och skadebenägenhet. Ökad motorisk färdighet innebär dels förstås att vi lättare och säkrare gör de rörelser som vi gör, men också att nya rörelsemönster blir lättare att hantera.
Vilken nivå kunde jag legat på idag om jag tränat mer conditioning från början? Ända anledningen till att jag inte sabbat mina knän under dessa år borde vara att jag kom direkt från Norrlandsjägarna och hade därigenom en bra grundfysik som jag kände att det skulle bli svårt att förbättra. Idag ser jag inte det som något problem. Jag har blivit starkare och det känns i allt jag gör. Säkrare rörelser, längre hopp och högre väggar blir lättare och lättare.
Målet efter varje träning bör inte vara att klara det där grymma hoppet, det är oviktigt om det kortare inte sitter perfekt 100 av 100 gånger när du är trött och frusen. Det ska vara att imorgon ska jag vara starkare än idag.
Nybörjarträningarna startades och med dom kom en del styrketräning, men sällan mer än 10 min i början vilket inte utgjorde mer än en uppvärmning och svettdroppar var sällsynta. Jag säger inte att träningstillfällena inte var tränande på något sätt, eller att de inte var ansträngande alls, för självklart var dom det. Vi körde trots allt mellan 2-6 timmar varje gång och var i konstant, inte alltid snabb, men konstant rörelse under den tiden, undantaget en 45 min matpaus under längre pass.
Det är tråkigt när man tänker tillbaka på det. Att vi inte hade någon som sa till oss: Det här är parkour, det här ska ni tänka på, det här ska ni glömma och det, det och det är viktigast för er utveckling. Fine, pang, kör.
Grejen är att det hade vi och den personen var jag, men jag visste inte hela historien. Jag visste inte bättre. Jag är glad för det jag och de jag tränade med faktiskt har åstadkommit under de åren vi tränat men tänk vilket utveckling vi kunde fått och givit om vi hade lärt oss mer.
Det jag svävar runt med detta är självklart conditioning, alltså fysträning. Kondition och styrka, uthållig som explosiv. Idag har vi ett fantastiskt team i Parkour Akademin och vi tränar hårt, för idag vet vi att parkour utan conditioning är inte parkour. För att vi ska kunna hålla oss på den nivån vi är och samtidigt ta oss högre så måste vi styrketräna.
Träningen ska inte vara enkel. Vi ska komma därifrån slutkörda, uttröttade till en nivå vi aldrig kännt för. Då lär sig kroppen att bygga på sig för att klara det bättre nästa gång. Med styrketräning blir vi inte bara uthålligare för alla de påfrestningar som vi utsätter kroppen för inom parkour, men får motorik förbättras och därigenom reflexer och skadebenägenhet. Ökad motorisk färdighet innebär dels förstås att vi lättare och säkrare gör de rörelser som vi gör, men också att nya rörelsemönster blir lättare att hantera.
Vilken nivå kunde jag legat på idag om jag tränat mer conditioning från början? Ända anledningen till att jag inte sabbat mina knän under dessa år borde vara att jag kom direkt från Norrlandsjägarna och hade därigenom en bra grundfysik som jag kände att det skulle bli svårt att förbättra. Idag ser jag inte det som något problem. Jag har blivit starkare och det känns i allt jag gör. Säkrare rörelser, längre hopp och högre väggar blir lättare och lättare.
Målet efter varje träning bör inte vara att klara det där grymma hoppet, det är oviktigt om det kortare inte sitter perfekt 100 av 100 gånger när du är trött och frusen. Det ska vara att imorgon ska jag vara starkare än idag.
Inställning till parkour
Är det någon som minns (eller över huvud taget vet) hur parkouren såg ut i Stockholm för 3 år sedan? Jag ska berätta.
Le Parkour var en lek, en skoj grej som en handfull människor gjorde varje söndag klockan 12. Vi möttes vid Björns trädgård vid Medborgarplatsen.
"Träningen" gick kort och gott ut på att vi hoppade omkring, lekte mest och testade våra gränser på gott och ont, utan större respekt för vad vi gjorde eller vilken innebörd det skulle ha på får fortsatta träning (för de av oss som fortsatte träna). Det var ren imitationsinlärning, man såg vad någon annan gjorde, tyckte att det såg bra ut, försökte göra likadant och efter ett antal försök, ibland fler och ibland färre eller inga så lyckades man. Sammanlagt kunde hela träningen hålla på i tre, fyra, fem eller sex timmar. Då kan man ju fråga sig hur mycket tid vi faktiskt ägnade åt kvalitativ träning?
Vi rörde oss runt till kanske 3-4 olika platser på söder varvid vi avslutade dagen och alla gick åt varsit håll, återslöt sig till den vanliga folkströmmen och tänkte på annat under resten av dagen, helt ovetande om vilken frihet vi kunde känna genom att stanna kvar i känslan, i tänket som var och är parkour.
Senare tröttnade vi på att bara vara på dessa tre platser och aldrig göra något nytt så då tog jag och två genom parkouren nyfunna vänner, Fredrik och Kira initiativet att gå ut i stan och söka oss till nya platser, nya utmaningar och möjligheter att träna.
Efter ett år av aktiv träning, utforskande av staden och studier i vad le parkour faktiskt innebar så tog vi ännu ett initiativ. Vi ville inte att nybörjare skulle starta som vi gjorde, genom att försöka och misslyckas på eget bevåg. Så vi startade nybörjarträningar. Vi var långt ifrån fullärda men vi hade erfarenheter värda att dela med oss av.
Sedan den tiden har parkouren blivit större och större, till den nivån när vi kan träna på stan utan att folk kollar snett på oss och undrar varför vi inte tar trappan istället? Jag har själv och tillsammans med andra medverkat i radio, TV och tidningar, på festivaler som Hultsfred, URIX, Ung08, UngKulturDagarna och på konferenser och konvent, men detta enda syfte: Att berätta om Le Parkour, att ge Sverige en insikt om vad vi gör, varför vi gör det för att klara ut alla frågetecken, misstankar och tvivel.
Nu är det 2008 och det var över två år sedan vi startade våra första träningar. Idag driver jag tillsammans med ett gäng av de bästa, roligaste, mest inspirerande människorna som jag känner den vi kommit att kalla Parkour Akademin Stockholm. En grupp traceurer som ägnar tid och energi till att lära ut Le Parkour för det som det är, för att ge allmänheten en bild som är verklig och visar vilken bra grej vi håller på med och hur mycket det kan gagna andra.
Tyvärr finns det fortfarande en syn hos vissa om att Le Parkour skulle innefatta akrobatik som volter, handstående och annat som oftare återfinnes i en akrobatik/gymnastikhall. Free running är ett begrepp som ofta används synonymt. I början var det så, det var bara olika namn på samm diciplin för att göra parkour mer mottagligt för den enorma engelskspråkiga massan. Men skillnader har uppkommit och free running fick en mer estetiskt, show-aktig stil medans Le Parkour höll kvar på det effektiva och användbara. Ingen av vägarna är rätt eller fel, men man bör veta vilken man ägnar sig åt. Blanda ihop dem kan bli förvirrande. Något av det värsta jag sett är när nybörjare inte vågar göra något på träningen för att de inte klarar att göra bakåtvolter. Detta händer inte inom Le Parkour.
Vi tränar för att detta ska bli öppet och tillgängligt för alla. För Le Parkour är inte (som det ibland framkommer som) en revolt mot samhället, det är inte ett gäng ungdomar som kollat för mycket på jackas, ett gäng skejtare som tappat bort sina brädor eller adrenalinstinna galningar som letar efter nya hustak att hoppa på. Nej, nej, nej och nej.
Traceur är ingen gradering eller nivå som måste uppnås, men jag kan inte säga att vem som helst som testat parkour kan kalla sig traceur. En traceur för mig är mycket mer än så, någon som är starkt i kropp och sinne. Någon som känner sig villig att försöka tänja på sina gränser för att utvecklas.
Jag vill att en aktiv utövare av le parkour ska kunna ta hand om sig själv. Inte bara kunna ta sig fram i sin omgivning och bemästra sin kropp och omgivning på en nivå som många inte tänker sig möjlig, utan också veta hur man tar hand om sin kropp och själ, som att stretcha för att behålla och öka sin rörlighet, springa för att bli snabb och träna för att bli stark. Träna tekniker tills misstag blir omöjliga och viktigast av allt; känner att man gör det man tycker om!
Detta är Le Parkour.
Le Parkour var en lek, en skoj grej som en handfull människor gjorde varje söndag klockan 12. Vi möttes vid Björns trädgård vid Medborgarplatsen.
"Träningen" gick kort och gott ut på att vi hoppade omkring, lekte mest och testade våra gränser på gott och ont, utan större respekt för vad vi gjorde eller vilken innebörd det skulle ha på får fortsatta träning (för de av oss som fortsatte träna). Det var ren imitationsinlärning, man såg vad någon annan gjorde, tyckte att det såg bra ut, försökte göra likadant och efter ett antal försök, ibland fler och ibland färre eller inga så lyckades man. Sammanlagt kunde hela träningen hålla på i tre, fyra, fem eller sex timmar. Då kan man ju fråga sig hur mycket tid vi faktiskt ägnade åt kvalitativ träning?
Vi rörde oss runt till kanske 3-4 olika platser på söder varvid vi avslutade dagen och alla gick åt varsit håll, återslöt sig till den vanliga folkströmmen och tänkte på annat under resten av dagen, helt ovetande om vilken frihet vi kunde känna genom att stanna kvar i känslan, i tänket som var och är parkour.
Senare tröttnade vi på att bara vara på dessa tre platser och aldrig göra något nytt så då tog jag och två genom parkouren nyfunna vänner, Fredrik och Kira initiativet att gå ut i stan och söka oss till nya platser, nya utmaningar och möjligheter att träna.
Efter ett år av aktiv träning, utforskande av staden och studier i vad le parkour faktiskt innebar så tog vi ännu ett initiativ. Vi ville inte att nybörjare skulle starta som vi gjorde, genom att försöka och misslyckas på eget bevåg. Så vi startade nybörjarträningar. Vi var långt ifrån fullärda men vi hade erfarenheter värda att dela med oss av.
Sedan den tiden har parkouren blivit större och större, till den nivån när vi kan träna på stan utan att folk kollar snett på oss och undrar varför vi inte tar trappan istället? Jag har själv och tillsammans med andra medverkat i radio, TV och tidningar, på festivaler som Hultsfred, URIX, Ung08, UngKulturDagarna och på konferenser och konvent, men detta enda syfte: Att berätta om Le Parkour, att ge Sverige en insikt om vad vi gör, varför vi gör det för att klara ut alla frågetecken, misstankar och tvivel.
Nu är det 2008 och det var över två år sedan vi startade våra första träningar. Idag driver jag tillsammans med ett gäng av de bästa, roligaste, mest inspirerande människorna som jag känner den vi kommit att kalla Parkour Akademin Stockholm. En grupp traceurer som ägnar tid och energi till att lära ut Le Parkour för det som det är, för att ge allmänheten en bild som är verklig och visar vilken bra grej vi håller på med och hur mycket det kan gagna andra.
Tyvärr finns det fortfarande en syn hos vissa om att Le Parkour skulle innefatta akrobatik som volter, handstående och annat som oftare återfinnes i en akrobatik/gymnastikhall. Free running är ett begrepp som ofta används synonymt. I början var det så, det var bara olika namn på samm diciplin för att göra parkour mer mottagligt för den enorma engelskspråkiga massan. Men skillnader har uppkommit och free running fick en mer estetiskt, show-aktig stil medans Le Parkour höll kvar på det effektiva och användbara. Ingen av vägarna är rätt eller fel, men man bör veta vilken man ägnar sig åt. Blanda ihop dem kan bli förvirrande. Något av det värsta jag sett är när nybörjare inte vågar göra något på träningen för att de inte klarar att göra bakåtvolter. Detta händer inte inom Le Parkour.
Vi tränar för att detta ska bli öppet och tillgängligt för alla. För Le Parkour är inte (som det ibland framkommer som) en revolt mot samhället, det är inte ett gäng ungdomar som kollat för mycket på jackas, ett gäng skejtare som tappat bort sina brädor eller adrenalinstinna galningar som letar efter nya hustak att hoppa på. Nej, nej, nej och nej.
Traceur är ingen gradering eller nivå som måste uppnås, men jag kan inte säga att vem som helst som testat parkour kan kalla sig traceur. En traceur för mig är mycket mer än så, någon som är starkt i kropp och sinne. Någon som känner sig villig att försöka tänja på sina gränser för att utvecklas.
Jag vill att en aktiv utövare av le parkour ska kunna ta hand om sig själv. Inte bara kunna ta sig fram i sin omgivning och bemästra sin kropp och omgivning på en nivå som många inte tänker sig möjlig, utan också veta hur man tar hand om sin kropp och själ, som att stretcha för att behålla och öka sin rörlighet, springa för att bli snabb och träna för att bli stark. Träna tekniker tills misstag blir omöjliga och viktigast av allt; känner att man gör det man tycker om!
Detta är Le Parkour.
Tråkig olycka och värdelöst av aftonbladet
Jag träffade nyligen på en artikel i (alltid lika trovärdiga) aftonbladet om en kille som ramlade ner från ett tak när han "körde parkour" på taket. Bara tur att han klarade sig bra som han gjorde. Krya på dig kompis!
Det tråkiga med det här (förutom olyckan i sig förstås) är att det är precis sånt här som leder till att folk ser saker som självklara utan att verkligen veta, för att nån reporter skriver det dom tycker låter bäst i tidningen och folk bara sväljer det utan minsta kritik. Men sanningen är att en traceur skulle inte vara där uppe, hon/han skulle använda hinder som var lagligt tillgängliga och inte riskera mer än nödvändigt för att träna sig själv. Nu låter jag säkert gnällig, det är självklart inte meningen men sanningen är att parkour inte handlar om att klättra upp på tak.
Sen blir det ju inte bättre när aftonbladets reporter skriver: "Hindren kan vara hustak, stegar och broar". Snälla, försök ta reda på lite fakta innan ni skriver saker som läses av allmänheten. Kom igen nu...
Nej nu har jag gnällt klart, ska skriva om lite funderingar jag haft på sista tiden. Får bli ett eget inlägg tror jag.
Det tråkiga med det här (förutom olyckan i sig förstås) är att det är precis sånt här som leder till att folk ser saker som självklara utan att verkligen veta, för att nån reporter skriver det dom tycker låter bäst i tidningen och folk bara sväljer det utan minsta kritik. Men sanningen är att en traceur skulle inte vara där uppe, hon/han skulle använda hinder som var lagligt tillgängliga och inte riskera mer än nödvändigt för att träna sig själv. Nu låter jag säkert gnällig, det är självklart inte meningen men sanningen är att parkour inte handlar om att klättra upp på tak.
Sen blir det ju inte bättre när aftonbladets reporter skriver: "Hindren kan vara hustak, stegar och broar". Snälla, försök ta reda på lite fakta innan ni skriver saker som läses av allmänheten. Kom igen nu...
Nej nu har jag gnällt klart, ska skriva om lite funderingar jag haft på sista tiden. Får bli ett eget inlägg tror jag.
Parkour de Nuit
Jag har inte skrivit om parkour på evigheter så det kändes som det var dags.
I måndags så testade vi ett sätt att träna som vi inte kört tidigare med Parkour Akademin. Vi försökte testa en gång tidigare förra sommaren men med tre deltagare blev det inte mycket att heja för. I måndags däremot hade vi 19 pers vilket gjorde det hela till en grymt häftig grej.
För er som är oinsatta så innebär den här typen av träning att hela gruppen rör sig samlat, oftast på ett led och följer en förutbestämd eller improviserad rutt utan avbrott. Fokus ligger på balans och precision, gaska lite explosivitet då det lätt kan bli på bekostnad av kontroll. Alla rörelser utförs med fullständig kontroll och i tystnad. Tysta fotsteg, inget prat. Träningen utförs under mörker för att minimera olika störande moment som andra människor, trafik och för att ge en mer avslappnad stämning som mörkret kan ge. Alla är vitklädda för att vara så synliga som möjligt, både för biltrafik men också för fotgängare som då lättare inser att det är något uppstyrt och seriöst som händer.
Träningen i sig gick jättebra för att vara första gången även om det självklart fanns förbättringar att göra. Det som kunde förbättrats mest var nog gruppindelningen, som var inexistent i det här fallet. Alla rörde sig i en grupp, vilket iofs såg väldigt bra ut men försvårade kommunikation rörande t.ex. vilken väg som skulle följas förbi ett visst hinder.
Tyvärr har jag inga bilder av den enkla anledningen att jag ledde hela grejen och hade inte riktigt tid att gå åt sidan och fota. Vi måste fota/filma en sån här träning senare för det såg verkligen riktigt läckert ut. Tills dess får ni nöja er med originalet från Lisses. David Belle leder förstås träningen och det går att känna igen flera av traceurerna om man tittar noga.
I måndags så testade vi ett sätt att träna som vi inte kört tidigare med Parkour Akademin. Vi försökte testa en gång tidigare förra sommaren men med tre deltagare blev det inte mycket att heja för. I måndags däremot hade vi 19 pers vilket gjorde det hela till en grymt häftig grej.
För er som är oinsatta så innebär den här typen av träning att hela gruppen rör sig samlat, oftast på ett led och följer en förutbestämd eller improviserad rutt utan avbrott. Fokus ligger på balans och precision, gaska lite explosivitet då det lätt kan bli på bekostnad av kontroll. Alla rörelser utförs med fullständig kontroll och i tystnad. Tysta fotsteg, inget prat. Träningen utförs under mörker för att minimera olika störande moment som andra människor, trafik och för att ge en mer avslappnad stämning som mörkret kan ge. Alla är vitklädda för att vara så synliga som möjligt, både för biltrafik men också för fotgängare som då lättare inser att det är något uppstyrt och seriöst som händer.
Träningen i sig gick jättebra för att vara första gången även om det självklart fanns förbättringar att göra. Det som kunde förbättrats mest var nog gruppindelningen, som var inexistent i det här fallet. Alla rörde sig i en grupp, vilket iofs såg väldigt bra ut men försvårade kommunikation rörande t.ex. vilken väg som skulle följas förbi ett visst hinder.
Tyvärr har jag inga bilder av den enkla anledningen att jag ledde hela grejen och hade inte riktigt tid att gå åt sidan och fota. Vi måste fota/filma en sån här träning senare för det såg verkligen riktigt läckert ut. Tills dess får ni nöja er med originalet från Lisses. David Belle leder förstås träningen och det går att känna igen flera av traceurerna om man tittar noga.
Ångest!
Jag är kass. Eller ok, inte så kass kanske. Men jag har lite ångest.
Det är en massa roliga parkourprojekt på g, skolan kör på i lite lagom tempo (även om jag är lite nervös för ett seminarium imorgon) och det mesta är ganska bra.
Men nu när parkouren har kommit igång så mycket som den har så frågar jag mig själv (i kombination med en vänlig men bestämd spark i arslet): Varför har jag inte åkt till London än!?
För er oinsatta, i London finns Parkour Generations som är en grupp traceurer som lär ut parkour, tränar tillsammans, kör events osv. och mer eller mindre är parkourens centrum i världen just nu. Flera av de första traceurerna från Lisses har flyttat dit och jobbar med dom. Och dit vill jag.
Jag vill träna med dom och lära mig från källan för en gångs skull. Nästa steg är att spara ihop 10000 och gå A.D.A.P.T. och bli certifierad parkourinstruktör. Vill, vill, vill... Får bli stipendium nån gång nästa år med lite tur...
Nu har jag dessutom kommit i kontakt med Dan Edwardes, en av huvudpersonerna i Pkgen, som vill att jag kommer dit och tränar med dom! Visst, jag pluggar (får CSN) och jobbar men att dra till London kostar både tid och pengar som jag inte har just nu!
Så ja, jag har lite ångest och är lite bitter för att jag inte lagt undan pengar till det här sedan ett år tillbaka. Jag borde vetat bättre.
Det är en massa roliga parkourprojekt på g, skolan kör på i lite lagom tempo (även om jag är lite nervös för ett seminarium imorgon) och det mesta är ganska bra.
Men nu när parkouren har kommit igång så mycket som den har så frågar jag mig själv (i kombination med en vänlig men bestämd spark i arslet): Varför har jag inte åkt till London än!?
För er oinsatta, i London finns Parkour Generations som är en grupp traceurer som lär ut parkour, tränar tillsammans, kör events osv. och mer eller mindre är parkourens centrum i världen just nu. Flera av de första traceurerna från Lisses har flyttat dit och jobbar med dom. Och dit vill jag.
Jag vill träna med dom och lära mig från källan för en gångs skull. Nästa steg är att spara ihop 10000 och gå A.D.A.P.T. och bli certifierad parkourinstruktör. Vill, vill, vill... Får bli stipendium nån gång nästa år med lite tur...
Nu har jag dessutom kommit i kontakt med Dan Edwardes, en av huvudpersonerna i Pkgen, som vill att jag kommer dit och tränar med dom! Visst, jag pluggar (får CSN) och jobbar men att dra till London kostar både tid och pengar som jag inte har just nu!
Så ja, jag har lite ångest och är lite bitter för att jag inte lagt undan pengar till det här sedan ett år tillbaka. Jag borde vetat bättre.
Träning ikväll
Yes, yes, ikväll kör vi träning som vanligt på torsdagar. Harry är tyvärr lite sjuk fortfarande men vi kör på som vanligt, får bara hoppas att han blir frisk snart. Ses som vanligt vid Luma kl 19!
UPPDATERING!
Nu är jag hemma igen, fortfarande ont i halsen men det var en skön träning iaf. Nog för att den började ganska regnigt så vi körde under slussen först, men sen klarnade det upp.
Jag tänkte skriva något långt och kärnfullt nu men jag är lite för trött så det blir nog inte mer än så här ikväll, plus att min hals hatar mig. God natt!
UPPDATERING!
Nu är jag hemma igen, fortfarande ont i halsen men det var en skön träning iaf. Nog för att den började ganska regnigt så vi körde under slussen först, men sen klarnade det upp.
Jag tänkte skriva något långt och kärnfullt nu men jag är lite för trött så det blir nog inte mer än så här ikväll, plus att min hals hatar mig. God natt!
Träningsdags igen
Nu när jag äntligen är hemma från min lilla semester så ska jag komma och köra träning igen. Hoppas allt gick bra i torsdags!
För imorgon gäller samma som vanligt, precis det som står i mailet. Vi ses kl 19:00 vid Luma i Hammarby Sjöstad och kör i ett par timmar.
Ska också passa på att hälsa Micke välkommen ombord. Micke är en gammal parkourveteran som nu hittat tillbaka till parkouren och kommer finnas på plats på träningar i mån av tid, dock som det är nu endast på måndagar.
Jag ska återkomma med en lista på oss som faktiskt har hand om Parkour Akademin Stockholm. Tror inte att detta har framgått ordentligt.
Ses imorgon iaf.
För imorgon gäller samma som vanligt, precis det som står i mailet. Vi ses kl 19:00 vid Luma i Hammarby Sjöstad och kör i ett par timmar.
Ska också passa på att hälsa Micke välkommen ombord. Micke är en gammal parkourveteran som nu hittat tillbaka till parkouren och kommer finnas på plats på träningar i mån av tid, dock som det är nu endast på måndagar.
Jag ska återkomma med en lista på oss som faktiskt har hand om Parkour Akademin Stockholm. Tror inte att detta har framgått ordentligt.
Ses imorgon iaf.
Kvällens träning
Gick väl ungefär som väntat, alltså riktigt bra.
Det känns som vi tappade lite på diciplinen ikväll igen, men det är lite svårt att hålla den när gruppen består av 8 pers (inkl ledare) som alla är kompisar. Det ska ju vara kul också, svårt att bara stelna till med sina kompisar.
Dom hade iaf duktig träningsvärk sedan förra träningen. Mission accomplished! :)
Det märks redan tydliga förbättringar i självförtroendet runt olika hinder, och förstås en smula tonårshybris. Visst är det kul att börja hoppa mellan räcken bara för att man helt plötsligt vågar, men vid en sån riskabel rörelse blir den fysiska, motoriska säkerheten mycket viktigare. Det spelar ingen roll om man klarar att hoppa till räcket om risken är stor att man missar.
Så var inte fallet ikväll, men det är en vanlig riskfaktor.
Nästa träning körs på måndag den 4:e och jag tänker skicka ut mail senast på lördag. Dags att få lite sömn...
Det känns som vi tappade lite på diciplinen ikväll igen, men det är lite svårt att hålla den när gruppen består av 8 pers (inkl ledare) som alla är kompisar. Det ska ju vara kul också, svårt att bara stelna till med sina kompisar.
Dom hade iaf duktig träningsvärk sedan förra träningen. Mission accomplished! :)
Det märks redan tydliga förbättringar i självförtroendet runt olika hinder, och förstås en smula tonårshybris. Visst är det kul att börja hoppa mellan räcken bara för att man helt plötsligt vågar, men vid en sån riskabel rörelse blir den fysiska, motoriska säkerheten mycket viktigare. Det spelar ingen roll om man klarar att hoppa till räcket om risken är stor att man missar.
Så var inte fallet ikväll, men det är en vanlig riskfaktor.
Nästa träning körs på måndag den 4:e och jag tänker skicka ut mail senast på lördag. Dags att få lite sömn...
Parkour Akademin Stockholm
Ja, nu är det igång. Första träningen kördes idag vid Luma i Hammarby Sjöstad. Den här bloggen kommer få fungera som tillfällig hemsida för Parkour Akademin tills vi får till en riktig sida, som det är nu så behöver vi egentligen bara en plats att skriva info.
Uppslutningen var väl inte riktigt lika god som väntat med tanke på hur intresset sett ut på sista tiden. Men jag har fått flera mail från folk som har semester osv. Vi får hoppas på mer folk i framtiden. Däremot hade jag varit både förvånad och imponerad om vi fått 20 pers på första träningen, men det är så här det börjar. Sen kanske jag bör nämna att 8-12 pers är ungefär så många som jag vill ha i varje grupp så antalet var inte helt fel iaf.
Deltagarna var grymt duktiga och jag tror att dom kan bli hur duktiga som helst om dom bara fortsätter. I fortsättningarna kommer träningarna att köras på måndagar och torsdagar, samma tider som hittills (19-21).
Nästa träning körs som planerat torsdag den 31 juli men efter det så är tanken att träningarna fortgår löpande varje vecka. Jag kommer skicka ut mail senast imorgon. Ett litet tips också, till er som läser här för parkoursnacket och inte vill läsa allt konstigt vardagstjafs jag skriver om är att trycka på "Le Parkour" i botten av den här posten, eller i kategorilistan på höger sida. Tryck på den så slipper ni alla onödigheter
En liten sluttanke innan jag går och sover... Sedan jag började lära ut parkour för två år sedan har jag velat starta något sånt här och nu är det igång. Det är bara hur kul som helst. Nu ska vi bara hålla igång det och hålla fanan högt. Jag uppdaterar snart igen, ha det bra så länge och tack igen till er som kom idag!
Träningsdags
Klockan är snart 19:30, det är 20 grader, solen skiner och jag ska träffa en av mina bästa träningskompisar. Blir liksom inte mer perfekt än så. Kursen blir mot slussen och hammarby sjöstad. Jag skriver mer senare, nu ska jag ut.
Varför världen omkring mig rör sig så långsamt
Klockan närmar sig 9, solen har precis börjat gå ner. Skorna knyts hårt, fickorna dras igen. Han börjar småjogga ner för gatan, svänger vänster inte på den stora gågatan. Det är en varm kväll och det är många människor hans väg men han rör sig snabbt genom folkmassan, svänger snabbt förbi sina hinder som vattnet runt stenar i en bäck.
Den långa gatan börjar nå sitt slut. Hans steg byter snabbt riktning och han viker av ner mot vattnet, mot bron som återigen ändrar hans kurs söderut. Han springer, obehindrat och målmedvetet vidare längs bron över strömmen. Bron tar slut och han fortsätter längs cykelvägen, närmast vattnet med fokus på sitt mål.
Något kommer mot honom, han ser en grupp mötande cyklister på den smala cykelbanan. Han reagerar utan tanke eller tvekan, springer upp och hänger tag i den längsgående muren. Han rör sig snabbt i sidled längs väggen. Cyklarna har passerat och han väljer att ta en säkrare rutt, hoppar över till en stor sten och fokuserar sitt nästa mål. Hans ben böjs och skjuter iväg honom till en närliggande mur och på alla fyra rör han sig snabbt upp mot nästa bro. Han glider ljudlöst över räcket och fortsätter sin löpning söderut.
Ett räcke står mellan honom och cykelvägen som leder mot hans mål. Räcket är stadigt och hans steg är snabba. Det är inte en balansgång för honom, inte mer än en promenad. Räcket blir lägre och han hoppar ner till cykelbanan.
Han springer längs kajen. Hjärtat slår och energin flödar ut till musklerna. Kvällsolen börjar sakta försvinna och han ökar tempot. Framför sig ser han sitt mål, långt där uppe på klipporna.
Han springer vidare, in en tunnel, följer obevekligen linjen mot sitt mål. Han kommer ut ur tunneln och finner sin väg blockerad av en byggarbetsplats. Han vägrar stanna och tar avstamp på en trave gatstenar. Hoppet är perfekt och på sekunder passerar han räcket på muren ovanför byggplatsen.
Han är nästan framme. Hjärtat slår hårt och andningen blir tyngre. De långa trapporna känns tunga för hans ben som inte vilat sedan innan kvällens första löpsteg. Trappan är slut och en sista höjd står framför honom. Han klättrar snabbt upp för väggen, glider över ett räcke och landar nära ljudlöst på muren nedanför.
Han är framme. Hjärtat slår hårt och svettdroppar täcker hans panna, händerna är grå av vägdamm. Kroppen vill fortsätta springa men han sinne är stilla när solen sakta går ner över hans hemstad. Hans vackra stad, hans oändliga lekplats. Sakta känner han hur världen börjar återgå till sin vanliga takt, glädjen tänds inom honom och frambringar ett leende
Han känner sig stark, han känner sig snabb, han känner sig fri.
Den långa gatan börjar nå sitt slut. Hans steg byter snabbt riktning och han viker av ner mot vattnet, mot bron som återigen ändrar hans kurs söderut. Han springer, obehindrat och målmedvetet vidare längs bron över strömmen. Bron tar slut och han fortsätter längs cykelvägen, närmast vattnet med fokus på sitt mål.
Något kommer mot honom, han ser en grupp mötande cyklister på den smala cykelbanan. Han reagerar utan tanke eller tvekan, springer upp och hänger tag i den längsgående muren. Han rör sig snabbt i sidled längs väggen. Cyklarna har passerat och han väljer att ta en säkrare rutt, hoppar över till en stor sten och fokuserar sitt nästa mål. Hans ben böjs och skjuter iväg honom till en närliggande mur och på alla fyra rör han sig snabbt upp mot nästa bro. Han glider ljudlöst över räcket och fortsätter sin löpning söderut.
Ett räcke står mellan honom och cykelvägen som leder mot hans mål. Räcket är stadigt och hans steg är snabba. Det är inte en balansgång för honom, inte mer än en promenad. Räcket blir lägre och han hoppar ner till cykelbanan.
Han springer längs kajen. Hjärtat slår och energin flödar ut till musklerna. Kvällsolen börjar sakta försvinna och han ökar tempot. Framför sig ser han sitt mål, långt där uppe på klipporna.
Han springer vidare, in en tunnel, följer obevekligen linjen mot sitt mål. Han kommer ut ur tunneln och finner sin väg blockerad av en byggarbetsplats. Han vägrar stanna och tar avstamp på en trave gatstenar. Hoppet är perfekt och på sekunder passerar han räcket på muren ovanför byggplatsen.
Han är nästan framme. Hjärtat slår hårt och andningen blir tyngre. De långa trapporna känns tunga för hans ben som inte vilat sedan innan kvällens första löpsteg. Trappan är slut och en sista höjd står framför honom. Han klättrar snabbt upp för väggen, glider över ett räcke och landar nära ljudlöst på muren nedanför.
Han är framme. Hjärtat slår hårt och svettdroppar täcker hans panna, händerna är grå av vägdamm. Kroppen vill fortsätta springa men han sinne är stilla när solen sakta går ner över hans hemstad. Hans vackra stad, hans oändliga lekplats. Sakta känner han hur världen börjar återgå till sin vanliga takt, glädjen tänds inom honom och frambringar ett leende
Han känner sig stark, han känner sig snabb, han känner sig fri.
Martin är träningssugen
Martin ska UT!
Återkommer senare.
Återkommer senare.
Craving for parkour
Det här skulle handla om allt möjligt (igen) men jag blev plötsligt en smula (ett smulberg) träningssugen. Jag drar således till stan och skriver mer senare, förhoppningsvis :)
UPPDATERING
Jag vet, det var bara ungefär 2 timmar sedan jag drog ut men 1,5 av dom var konstant rörelse så där är ingen fullständig katastrof.
Jag körde på, full fräs, jättekul, varmt, solnedgång vid slussen osvosv. Jag gör en av mina absoluta favorit catleaps och får ett sår på handen. Precis på det där stället där man aldrig får sår och aldrig behöver härda, precis där. Precis vid pekfingrets rot. Det blöder förstås som tusan och rent blir det ju knappast med tanke på att jag har halva stockholms bakterieflora på händerna. Så istället för att köra vidare och trycka in resten av stockholms bakterier i såret så drar jag hem.
Som ett metaforiskt plåster på såren (jag har inga plåster...) så ska jag plantera mig i badkaret och äta glass och imorgon ska jag bla träffa en mycket god vän och dra till systemet med brorsan och köpa ytterliggare "medicin" för sånna här situationer.
Tur att det är sommar (på tal om...?) :D
UPPDATERING
Jag vet, det var bara ungefär 2 timmar sedan jag drog ut men 1,5 av dom var konstant rörelse så där är ingen fullständig katastrof.
Jag körde på, full fräs, jättekul, varmt, solnedgång vid slussen osvosv. Jag gör en av mina absoluta favorit catleaps och får ett sår på handen. Precis på det där stället där man aldrig får sår och aldrig behöver härda, precis där. Precis vid pekfingrets rot. Det blöder förstås som tusan och rent blir det ju knappast med tanke på att jag har halva stockholms bakterieflora på händerna. Så istället för att köra vidare och trycka in resten av stockholms bakterier i såret så drar jag hem.
Som ett metaforiskt plåster på såren (jag har inga plåster...) så ska jag plantera mig i badkaret och äta glass och imorgon ska jag bla träffa en mycket god vän och dra till systemet med brorsan och köpa ytterliggare "medicin" för sånna här situationer.
Tur att det är sommar (på tal om...?) :D
Lördag kl 19:13
Jag behöver samla mina tankar så jag ska dra ut och träna ett par timmar.
Visst är det intressant hur det mest ansträngande man sysslar med samtidigt kan vara det mest lugnande? Hur världen omkring en rör sig långsammare medans man själv rör sig snabbare?
Ja...
Visst är det intressant hur det mest ansträngande man sysslar med samtidigt kan vara det mest lugnande? Hur världen omkring en rör sig långsammare medans man själv rör sig snabbare?
Ja...
Norrköping
Jag spenderade helgen i en av de mysigaste städer jag känner till (läs: Norrköping). Mycket bra träning och lite tid med några gamla vänner. Jag kom dit runt 19:20 på lördagen och gick till stort sett direkt ut och tränade. Vädret hade mulnat på något med varmt var det.
Efter ett par timmar gick vi in och tog en paus, käkade lite och kollade på delar av Project: Pilgrimage, som enligt mig är en av de bästa parkourdokumentärer som finns. Gjord av TK17 på parkour.net. Har ni inte sett den så gör det. Nu.
Med en massa inspiration och en smula spring i benen drog vi ut igen runt 22:00 och dagen slutade ca 02:00.
Morgonen efter var vi ute och tränade från ca 10. Med 15+ och sol fanns det inte mycket att klaga på. Med gott sällskap (vi blev ca 5 st) blev dagen riktigt bra med skön träning och bra väder. Norrköping är verkligen en bra träningsstad, speciellt när det kommer till koordinationsträning och balans. Självklart är fys, tekniker osv inget problem att träna heller men ovannämnda övningar blir på något sätt roligare där. Sen är det ju förstås en väldigt fin stad och att träna nere vid vattnet i industrilandskapet är bara mysigt.
Nu kommer det självklart att ta onödigt lång tid innan jag åker dit igen, men man vet aldrig.
Ja, jag hade en riktigt skön tid i Norrköping, som vanligt. Noteras bör att bilden är tagen av Henke från Trendfoto (.se). Stort tack till dig!
Efter ett par timmar gick vi in och tog en paus, käkade lite och kollade på delar av Project: Pilgrimage, som enligt mig är en av de bästa parkourdokumentärer som finns. Gjord av TK17 på parkour.net. Har ni inte sett den så gör det. Nu.
Med en massa inspiration och en smula spring i benen drog vi ut igen runt 22:00 och dagen slutade ca 02:00.
Morgonen efter var vi ute och tränade från ca 10. Med 15+ och sol fanns det inte mycket att klaga på. Med gott sällskap (vi blev ca 5 st) blev dagen riktigt bra med skön träning och bra väder. Norrköping är verkligen en bra träningsstad, speciellt när det kommer till koordinationsträning och balans. Självklart är fys, tekniker osv inget problem att träna heller men ovannämnda övningar blir på något sätt roligare där. Sen är det ju förstås en väldigt fin stad och att träna nere vid vattnet i industrilandskapet är bara mysigt.
Nu kommer det självklart att ta onödigt lång tid innan jag åker dit igen, men man vet aldrig.
Ja, jag hade en riktigt skön tid i Norrköping, som vanligt. Noteras bör att bilden är tagen av Henke från Trendfoto (.se). Stort tack till dig!
Mmm... parkour
En (antagligen) väldigt trevlig kille vid namn Jakob påminnde mig om att den här bloggen faktiskt handlar om le parkour, men eftersom jag är en egoistisk fan så kommer jag skriva lite om livet i allmänt också.
Den senaste tiden har varit lite allmänt förvirrande. Jag är tydligen ganska kass på att veta vad jag vill. Men det är väl en mognadsfråga antar jag. Även om mycket av det som varit jobbigt varit självförvållat känns det som att saker börjar hamna rätt igen.
För att rensa tankarna var jag tvungen att dra ut och träna ikväll. Jag bor för tillfället mitt i stan vilket gjorde att en kvällsrunda blev en skön omväxling. Nej, jag har inte tränat ordentligt på ett bra tag (undantaget en kortis på dagen idag). Jag får ge mig själv stryk senare, orkar inte nu.
Ja vad kan jag säga. Precis så här ska det kännas, fast lite mer. Trött i benen, dock inte så mycket i armarna. Härligt folk och mycket poliser (!) gjorde detta till en riktigt skön kväll. Jag är fortfarande för dålig på att fysträna när jag kör själv. Det blir mest löpning och tekniker. En skön kväll som sagt och precis vad jag behövde.
Den senaste tiden har varit lite allmänt förvirrande. Jag är tydligen ganska kass på att veta vad jag vill. Men det är väl en mognadsfråga antar jag. Även om mycket av det som varit jobbigt varit självförvållat känns det som att saker börjar hamna rätt igen.
För att rensa tankarna var jag tvungen att dra ut och träna ikväll. Jag bor för tillfället mitt i stan vilket gjorde att en kvällsrunda blev en skön omväxling. Nej, jag har inte tränat ordentligt på ett bra tag (undantaget en kortis på dagen idag). Jag får ge mig själv stryk senare, orkar inte nu.
Ja vad kan jag säga. Precis så här ska det kännas, fast lite mer. Trött i benen, dock inte så mycket i armarna. Härligt folk och mycket poliser (!) gjorde detta till en riktigt skön kväll. Jag är fortfarande för dålig på att fysträna när jag kör själv. Det blir mest löpning och tekniker. En skön kväll som sagt och precis vad jag behövde.
Vår kanske! :D
Jag tränade i t-shirt igår = Vår = Martin glad. Jag hittade en ny saut de bras som jag aldrig testat förr, den är säkert inte ny-ny, men för mig var den ny. Plus att mina passe murallie aldrig känts bättre :D
Obs om någon inte hänger med i termerna så läs här en bit ner.
Våren har någon slags störd effekt på träningen, men jag klagar inte. Dels känns många gamla spots som nya efterssom man knappt rört dem under vintern.
En annan sak som jag märkt när jag tränar själv är att jag kör för lite fys när jag tränar själv, jag får liksom inte samma driv. Desto lättare blir det att träna teknik och kondition. Tekniken kan jag ta min tid med och stå 10 min vid ett hinder utan att någon behöver vänta, jag kan testa mina varianter och behöver inte utgå från någon annan, det blir alltså från mig. Konditionen blir också mycket lättare då jag kan vara helt oberoende av andra med bättre/sämre kondition.
Idag blir det nog lite mer drälla på stan efter jobbet, måste ha lite för mkt kläder idag. Men imorgon väntas sol och ca 7+ så då tänkte jag dra ut på ett rejält pass. Kommer nog bli riktigt skönt.
Obs om någon inte hänger med i termerna så läs här en bit ner.
Våren har någon slags störd effekt på träningen, men jag klagar inte. Dels känns många gamla spots som nya efterssom man knappt rört dem under vintern.
En annan sak som jag märkt när jag tränar själv är att jag kör för lite fys när jag tränar själv, jag får liksom inte samma driv. Desto lättare blir det att träna teknik och kondition. Tekniken kan jag ta min tid med och stå 10 min vid ett hinder utan att någon behöver vänta, jag kan testa mina varianter och behöver inte utgå från någon annan, det blir alltså från mig. Konditionen blir också mycket lättare då jag kan vara helt oberoende av andra med bättre/sämre kondition.
Idag blir det nog lite mer drälla på stan efter jobbet, måste ha lite för mkt kläder idag. Men imorgon väntas sol och ca 7+ så då tänkte jag dra ut på ett rejält pass. Kommer nog bli riktigt skönt.
Träningsvärk...
Ja, det blev lite hoppande gjort i helgen. Jag hade träningsvärk redan igår men två dagar träning med några av de duktigaste traceurerna i Sthlm bangar jag bara inte.
Det är stört hur beroende man kan vara av en träningsform, att man frivilligt fortsätter tills varenda muskel värker och att sitta ner är något av det skönaste i världen. Det var inte riktigt så "illa" igår men det var inte så långt bort. Om det var något man märkte så var det hur otränad man blivit under vintern. Även om modet, spänsten och balansen börjat vakna till ur vinterdvalan så känns det hur dåligt man hållit igång under vintern.
Jaja, det blir mer träning idag och imorgon tack vare en god vän. Mer träningsvärk for me!
Det är stört hur beroende man kan vara av en träningsform, att man frivilligt fortsätter tills varenda muskel värker och att sitta ner är något av det skönaste i världen. Det var inte riktigt så "illa" igår men det var inte så långt bort. Om det var något man märkte så var det hur otränad man blivit under vintern. Även om modet, spänsten och balansen börjat vakna till ur vinterdvalan så känns det hur dåligt man hållit igång under vintern.
Jaja, det blir mer träning idag och imorgon tack vare en god vän. Mer träningsvärk for me!
Mer hoppa!
Idag är det lördag, solen skiner och det är just nu ca 9 plusgrader och stigande.
JAG SKA HOPPA!! :D
JAG SKA HOPPA!! :D
TRÄNAAAAAA!!!
Körde ett parkourpass åt en av mina förra idrottslärare idag. Hur kul som helst och f*** vad träningssugen jag är nu. Plugget jag tänkte göra nu hann jag med imorse och solen skiner nu dessutom vilket inte direkt gör saker sämre. Nu ska jag bara fixa lunch och sen ska jag ut och hoppa, fram tills kl 4 när jag ska träffa älsklingen vid hennes jobb.
Ibland mår man faktiskt riktigt bra :D
Ibland mår man faktiskt riktigt bra :D
